Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 3

anda Hl medjan), hvareiter Iotterna straxt svullnade upp; krögaren var nog låg att neka den utmattade menniskan nattläger, fastän soldaten erbjöd honom betalning; och först då han förklarade, att han ej gick godvilligt, beqvämade man gig till att ordna ett liggställe åt honom. På morgonen begaf han sig åter i väg och kom hit.4 För att, åtminstone till skenet, stäfja de schleswig-holsteinska4 agitationerna, har de tyska truppernas öfverbefälhafvare i Slesvig, general Wrangel, utfärdat följande manifest: I kontinuation till min proklamation af den 1 dennes tillkännagifver jag härmed, att den k. regeringspresidenten v, Zedlitz, i enlighet med den mellan den kejserl. österrikiska och kongl. preussiska regeringen ingångna öfverenskommelse, blifvit utnämnd till kommissarie för ledningen af den civila bestyrelsen. Namnetä den kejserl. österrikiska kommissarien skall jag bekantgöra, så snart han här inträffat. Jag stadfästar härmed tillsvidare samtliga: tjenst stående civila embetsmän i hertigdömet Slesvig (memligen sedan den danske konungens embetsmän blifvit förjagade) och befaller dem, att de i alla frågor rörande den inre förvaltningen, hvars säte tillsvidare skall vara staden Slesvig, uteslutande skola vända sig till dessa civilkommissarier och, tills den kejserl. österrikiska civilkommissarien hit anländt, allenast till den ofvannämnde kongl. preussiska kommissarien. Hvarje embetsman, som icke vill utan invändning underkasta sig denna myndighet, skall utsätta sig för att genast blifva från sitt embete entledigad. et tyska språket är hädanefter det officiella språket. Politiskka demonstrationer, hvilka gå i någon annan riktning än den, som följes gemensamt af de båda tyska stormakternas till krigförandet allierade regeringar, och försök att skaffa någon annan auktoritet inträde, förbjuder jag uttryckligen (nemligen sedan pretendenten redan blifvit proklamerad af de schleswig-holsteinska partigängarne!) och förklarar, att anstiftarne och deltagarne, om sådant det oaktadt skulle förekomma, skola bli på det eftertryckligaste straffade. Om embetsmän deltaga i sådana demonstrationer, skall följden häraf blifva, att de genast afsättas från sina embeten, utom det att de derjemte skola lida annat lagligt straff. Wrangel, Fältmarskalk. Om återtåget från Dannevirke skrifves till Snällposten: Reträtten synes vara utförd med mycken skicklighet och lycka. Den långa och besvärliga marschen för det stora antalet re dan på förhand uttröttade soldater, har försiggått med så liten förlust, som under några omständigheter kunde väntas. Under denna marsch föreföll en episod, i anledning hvaraf man kan finna, huru särdeles sevärt det är att få pålitliga underrättelser. Det angår en kapten V. Weyhe, en af våra bästa officerare, kunskapsrik och tapper, likaså aktad som älskad. Man har häri hufvudstaden, der han är känd al otaliga och afhällen at många personer, gjort sig synnerlig möda att erfora något om honom. Man vet, att han blilvit sårad i halsen, men under det en ung löjtnant vid hans bataljon har berättat, att han, såsom parlamentär hos fienden, har sett Weyhe på ett improviseradt lasarett, sårad men vid lif, så förmäla hans egna soldater, (som redan äro transporterade hit öfver till lasarettet), att de sett honom dödad på följande sätt: De skulle betäcka en väg under 1eträtten och hade länge hållit sig, men till sist skjutit slut på all ammunition. Samtidigt kom en stor fiendtlig artilleripark körande. Weyhe sprang då fram för lederna, svängande med sabeln, och ropade: bajonetterna på! eamt ledde ett lysande bajonettanfall mot artilleriet, ehuru detta redan genast var uppstäldt och hade börjat att skjuta. Då red en mycket hög officer fram mot Weyhe och högg med sin sabel efter honom, slog undan hans sabel, hvarmed han parerade och sårade honom i halsen. (Så till vida stämmer allt öfverens.) Men i det kavalleristen vände om, sprang Weyhe efter honom och högg honom, så att han föll af hästen, hvarpå emellertid två infanterister skyndade fram och togo gevären i piporna samt slogo Weyhe i hufvudet, så att soldaterna sågo, huru hjernan stänkte omkring. Först derefter lemnade vi kaptenen, Tror ni, att vi aunars skulle ha gjort det?? sade denna morgon en af de särade. — Här stå nu flera vittnen emot ett, men detta (löjtnanten) har sett med kallt blod, de andra midt i stridens hetta. Men hvilken ovisehet för slägt och vänner! Man läser i Snällposten: Bland de danska trupper som varit mest i elden och utmärkt sig för en synnerlig bravour är det första regementet, bestående? af Köpenhamnare, deribland en mängd studenter, unga präktiga ynglingar, eliten af Danmarks ungdom. Då många af dessa hafva vänner bland kamraterna vid Sverges universiteter, skall jag meddela notiser om några, som jag vet äro mera allmänt kända: Kand. jur. PD. Brun (soldat) fick ett skott vid Bustrup, just eom han sjelf skulle skjuta. Kedjan var sprängd, han stod ensam och österrikarne rusade på honom. Man vetej, om han är död eller om han blef hårdt särad och sedan fången. Kand. teol. J. Paludan-Möller (soldet), som från flera håll lofordas som mycket tapper (han var annars känd som en stilla, något originel bokmal) är lätt sårad. Kand teol. V. Fick (löjtnant) har varit med i elden, men är oskadd. Kand. teol. N. Jacobsen (löjtnant), teol.