Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 3

l och Irinet, 1cke iragar etter var nationalitet och gerna uppoffrar något af vår sjelfstänJane for att rädda monarkiens så kallade integritet, d. v. s. sambandet med tyska för: bundsländer, medan det deremot afskyr hvart politiskt närmande till våra nordiska brödrafolk. Ingen som har ett någorlunda öppet öga för hvad som sker kan bafva undgått att märka, att detta parti, hvilket under de sednare åren af Fredrik VII:s regering var temligen maktlöst och derför höll sig tillbaka, bar vid regentombytet liksom vaknat till pytt lif, ny verksamhet och nytt inflytande, så att det åtminstone är alldeles otvifvelektigt, att det verkligen fäster sina förhoppningar vid det nya konungahuset. Denna tro har ock sedan den tidpunkten oupphörligt blifvit stärkt, först genom ministerkrisen i juldagarne, då ryktet nämnde nya ministrar, hvilka icke egde något slags annan politisk kompeters än konungehusets nåd; dernäst genom sammansättningen af den regering, som slutligen på nyårsaftonen blef sammansatt och hvari man såg helstatsfärgen vara öfvervägande sarbt dettas tvenne mest utpräglade representanter innehafva just de tvenne poster, der man minst borde finna dem, nemligen utrikes och slesvigska departementet, vidare genom konseljpresidentens ät riksdagen meddelade upplysning, att regeringens politiska ståndpunkt är: 1851 och 1852 års öfverenskommelser, hvilken ståndpunkt man ieke utan skäl antager vara konungens egen, men som är alldeles förtviflad derest den fasthålles, emedan den icke kap annat än leda antingen till Schlesvigholstein4 eller till statskupp och absolutism; slutligen genom de tyska stormakternas märkvärdiga angrepp, hvilket — alldeles oafsedt den tyska pressens tydning deraf — verkligen ser ut att vara mera berärnadt på att tvinga det danska folket än dess ko-! nung och regering. i uVi medgifva, som sagdt, att den här rent ut bekända tron, i trots af allt detta, kanj: vara oriktig; men då den nu en gång exi-j: sterar och är mycket allmänt utbredd, säl bör det allsicke förundra någon att härens! återtåg från Dannevirke, utan att den der-! till genom ett förloradt slag varit tvungen, j! har måst göra ett dubbelt förfärande intryck samt i första bestörtningen och harmen väcka I ett misstroende mot äfven koungen och hans, familj, hvilket visserligen kan försvagas, men. icke undanrödjas genom konseljpresidentens förklaringar. Ty lika geroa som vi sättal, tro till ministerns försäkran om att komun gen under sitt vistande vid hären alldeles icke bar blandat sig i dess ledning, lika svärt j, är det för oss — och säkerligen för många , — att frångå den förmodan, att högsta be-j, fälet och generalerna icke skulle hafva ta-1: git på sig hela ansvaret, eller underlåtit att; i tid meddela krigsministern kännedom om i, beslutet, derest de icke hade avsett sig för-. vissade om konungens samtycke, äfvensom det äfven låter tänka sig att inflytanden från konungens omedelbara närhet hade gjort sig 4 ällande. Hvad deremot angår den kung-jt liga proklamatiopen till bären, hvilken nuj; förefinnes i en, som oss synes, ytterligare för; säthrad upplega och icke kontrasigverad, så kan väl ingen bestämd slutsats dragas af den efter ministerns lemnade upplysniovgar om dess tillkomst. En sådan tro finnes således och är mycket allmän. Under vanliga fredliga förhåli; landen skulle den alltid försvaga det goda: i förhållandet mellan konung och folk ochj, hindra det från att någonsin blilva varmtåf och innerligt; under krigstid, under ett orätt-; vist och skamligt angrepp af Tyskland, un-l4 der uppoffringar, passioner och sterka sin-1 nesrörelser är det olidligt och i högsta grad larligt. Vid hvarje motgång eller tillbaka4 gående rörelse skall misstankan flamma upp j högre och högre; man skall beständigt gålr i orolig spänning för att det på sidan omlj kriget skall föras hemliga underhandlingar, ;: ledande till uppfyllende at våra. fienders, hufvudsakliga fordringar. Derföre anse vijg det vara oundgänglizen nödigtatt konungen! och hans regering göra slut på miestroen-t det. Detta kan icke ske genom än så upp-)c riktiga och utförliga förklaringar af regerin-g gens främste ledamot, ty hen ken blott svara (s för sig sjelf, eller på sin höjd för sina kol-q leger, men icke för konungen, hvilken kanj1l afskeda honom vär han vill och välja sig) en annan regering. Det kan endast ske ge-ji nom sådana ord och motsvarande handlin-, gar af konungen och hans regering, somlt icke lemna nägot tvifvel om hans och dess f öfverensstämmelse och enighet med natio-t nen. Derföre fordra vi ett uttalande af ko-jt ungen, hvilket ej blott lofvar ett kraftigt), fortsättande af kriget, utan äfven utstakarj f Il 1 i j I I J 8g 1 t 1 r u t 1 ; a 1 f H d J dess ändamål, Danmarks oafhängighet; som icke blott kallar Slesvig för hvad detär, ett gommalt danskt kronland, utan lofvar att konungen aldrig skall gå in på, vare sig dess förening med Holstein eller dess stäl-1j lande som en sjelfständig parallel dertill, utan deremot bibehålla det i oupplöslig förbindelse med konungariket; som icke blott lofvar det folk, hvilket konungen har att tacka för sin krona, upprätthållande af dess frihet och sjelfetändighet oförminskade, utan äfven lofvar att konungen aldrig skall sättajj sin och ein familjs förmenta eller verkliga intressen framför folkets rätt och ära. Om i bredd med ett sådant uttalande gär en förändring eller modifikation af regeringen, som sätter denna i stånd till att upprätthålla en dansk och nordisk politik, eå äro viförvissade om att denna tro snart skall utdö; men annars skall den hålla sig och oupp: börligt växa i omfång och styrka. IKonungen måste sluta sig till folket, eljest kan och vill folket icke sluta sig till konungen. Men hvilka tidsförhållandea kunna innehålla en en starkare maning till begge att sluta sig tillsamman än de närvarande? 6 I 4Fedrelandet? läses följande insändalts uppsats af professor H. N. Clausen: Jag läser i Rigsdagstidenden i dag kon-c seljpresidentens yttranden i Folkethinget den jt 9 dennes, i anledning af adressen till hären. Det finnes deruti också följande ord: I Mina herrar! När Gud räcker menniskorna l bägaren, fylld med sorgens. dryck, verkar det, berusande och förvirrande på svaga hufvuden; lj 8 men män tömma drycken i långa drag; den verAa 0 damn fan et Kdalt win till att Atärka