Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 3

tillvägabringa Novemberkonstitutionens återkallande, så att om detta icke skedde. Danmark icke kunde påräkna ringaste stöd af nämnde makter. Båda dessa steg gillades af Frankrike, Ryssland och Sverge, dock med den inskränkning måhända, att medan alla makterna vore ense om uppskofsförslaER Sverge icke instämde med de öfriga i råga om återkallandet. England och Ryssland understödde Danmarks begäran om rådrum, men mötte em bestämd vägran. Då man vet hvad värde Österrike satt på Europas fred och till hvilken grad detta rike varit en konservativ makt i Europas midt, är denna brådska att förkasta sådana förslag af makter som Frankrike, Ryssland och England lika obegriplig som sorglig. Österrikes och Preussens regeringar hafva såsom ursäkt anfört omöjligheten att bålla deras armber overksamma vid Eidern. Det vore nu för sent att bibehålla freden. Om de nu skola stanna, skulle rörelsen i Tyskland blifva ytterst häftig och vända sig emot dem; skaror af frivilliga skulle störta till Holstein och en revolution hade knappt kunnat undgås. Det är särdeles hårdt för Danmark att hennes uppriktiga och försonliga förslag skola förkastas, icke derföre att de icke äro tillfyllestgörande och att en för Danmark, Tyskland och hela Europa lycklig uppgörelse icke kan komma till tänd, utan derföre att en väldig tvist pågår i Tyskland och att der råder gtort missnöje samt att Danmark måste göras till syndabock. Dessa tyskar, som påyrka Germaniens enhet under en enda chef och försäkra detta vara 40 millioners önskan, hvarföre göra de ingen ansträngning att utföra sin plan, utan då man säger att det ensamt beror på dem sjelfva, svara att de omöjligen kunna uppnå sin önskan på annat sätt än att anfalla Danmark och bemäktiga sig Slesvig? Danmark står mellan två partier, af hvilka det ena säger: 4Vi önska Tysklands enhet och låtom oss derföre anfalla Danmark, men det andra: Vi önska hämma den demokratiska rörelsen i Tyskland och bibehålla status qvo, och låtom oss derföre gå att anfalla Danmark4. Liberala och konservativa äro lika ifriga på Danmarks tillintetgörelse. Talaren kunde icke beundra dessa känslor och var berättigad att fråga de tyska stormakterna, om de ännu vidhöllo Londonprotokollet. Han hade nyss fått svaret i en depesch från hr v. Bismarck af den 31 Januari, men måste lemna åt hrr lorder sjelfva eller snarare händelserna att tolka et. Hr v. Bismarck förklarar att då man grundat sina anspråk på 1851 års förpligtelser måste man äfven erkänna grundsatsen om Danmarks integritet och konungens regering ämnar icke afvika derifrån. Men om danska regeringens ihärdiga vägran eller endra makters inblandning medföra nya förvecklingar och svära offer för de tyska makterna, kan han endast säga att ingen afgörande uppgörelse skall ske utan medverkan af de makter som undertecknat Londonprotokollet. — Slutligen förklarade jord Russell att han icke ens kunde aflägset antyda hvad framtiden må bära i sitt sköte. Lord Grey trodde att England kunde ha ojort det intrycket i Danmark, att bistånd skulle lemnas detta land. Om detta vore fallet, kunde ministrarna, med den makt som stod till deras förfogande, utan svårighet ha gjort mera, än som skett, ehuru tal. icke ville säga, att de borde ha valt ett sådant förfarande. Lord Granville förnekade att regeringen var förpligtad att intervenera i den dansktyska striden, endest derför att hon hade stor makt, utan att afseende fästes å Englands intressen. Den väg, regeringen berädt, var den rätta politik, som borde följas. Hon hade icke väckt någon förhoppning, som hon icke kunde uppfylla, och hon hade undvikit att föra ett språk, som kunde uppmuntra dem, med hvilka hon var oense, att hysa den tron, att de kunde uppträda jullkomligt ostraffadt. I underhuset anmärkte lord Rickard Grosvenor i afseende å den schleswig-holsteinska frågan och de tyska makternas fiendtliga hållning mot Danmark, en sak, som enligt hans tanke nu stod i förgrunden, att den danska regeringen förtjenade klander, för det hon icke vidtagit åtgärder, genom hvilka den nuvarande krisen skulle ha undvikits; men Österrikes och Preussens beteende mot Danmark hade varit öfvermodigt och agoressivt. Han förlitade sig på att de skulle inse sitt falska steg innan det var för sent, och han hoppades att de åtgärder Hennes Maj:ts regering vidtagit skulle hejda de begångna missgreppen. Hr Göschen uppträdde till försvar för den politik, som Hennes Maj:ts regering hade följt i den sehleswig-holsteinska frågan, och rodde, att hela landet hade skänkt den sitt bjertliga bifall. Med afseende på denna fråga diskuterade han non-interventionsprinoipen, i det han yttrade sig om de gränser, som måste finnas för denna prndP. och fäste uppmärksamheten på, att kränkningen at Londontraktaten, i hvilken de vigtigaste kontinentalmakterna voro deltagare, måste ramkalla mycket allvarliga betraktelser, då man betänkte, att denna traktat just haft till syftemål att betrygga freden i Europa. Han itade således tryggt på, att regeringen icke skulle afvika från non-interventionsprincipen, så länge det läte sig göra att stå fast dervid. Disraeli. Men kunde säkerligen icke förreka, att den echleswig-holsteinska frågan nade blifvit omnämnd i det tal, som denj songl. komiten hade uppläst; men han beslagade sig öfver det sätt, hvarpå saken lifvit framförd för underhuset, enär man leraf såg, att Hennes M:ts regering undvek att uttala någon mening om densamma. Jen ifrågavarande delen ef trontalet föreföll onom vara skrifven för att förbereda unterhuset på hvad som måste anses såsom len logiska följden af lord Palmerstons tal istlidne år. Hon mäste protestera mot att wuset behandlades på ett sådant sätt. Öm i gå ett krig till mötes, måste parlamentet 12 noggrann underrättelse om regeringens: volitik, och var kriget en nödvändighet, måste huset upplysas om, huruvida deticke cunnat undvikas. Han hade anfört skäl, som måste föranleda buset till någon missmala mat rvanaringana utländeka KA.