Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 3

gjorde detia icke sf fruktan att skrämma damerna, utan derföre att hen visste det allt hans rytande icke skrämde någon. Såsom engelsman, fortsatte talaren, känner jag mig genom lordens förvaltning af utrikespoltiken förödmjukad och nedsatt i min egen och andra nationers aktning. Detta land är nu i den ställning, att dess hotelser lemnas utan afseende, des3 stora ord förlöjligas och dess protester behandlas med förakttull likgiltighet af både små och stora m.kter på kontinenten. England står alldeles isoleradt och har vid hvarje försök tillinblandning endast lyckats att stöta båda partierna. För att bevisa dessa hårda påståenden genomgick talaren de särskilda frågorna, den mexikan ska, den polska, den amerikanska, kongressfrågan och slutligen den danska. Öfver de flesta har det fullkomligt färglösa trontalet iakttagit tystnad. Icke ens i den danska hade det talat öppet språk eller ens upplyst om hvad striden egentligen rörde, ehuru man gjort sig besvär med att uppräkna alla namnen på de makter som undertecknat Londonprotokollet. Traktaten haringenting att göra med Danmarks förpligtelser 1851— 52. De makter som nu anfalla Danmark stödja icke sina anspråk på någon opposition mot nämnde traktat. De hafva blifvit kullvoterade af förbundsdagen och hatsa nu sjelfva tagit saken om hand. Det är konungen af Preussen, som gripit till vapen för att tappert försvara de konstitutionella rättigheterna och kejsaren af Österrike som deltagit i korståget för de förtryckta nationaliteternas skyddande (Skratt och cheers). Denna strid hade dock kunnat bemedlas at en tredje makt, men huru var sådant möjligt, när man stött Frankrike ifrån sig, förvärmat Ryssland och mera eller mindre grälat med hvarje makt i Europa? Ett krig med hela Tyskland vore dock den största olycka, och jag hoppas att regeringen ställer gå till, att vi å ena sidan icke komma i en blodig kamp med Tyskland, men ä den andra icke förråda och öfvergifra en allierad, som litat på vår hjelp. Man vill väl icke påstå att parlamentet skall bestämma regeringens politik, då detta tillkommer den konstitutionella regerivgen, hvilken derefter skall underkasta den parlamentets pröfning. Talaren skildrade derefter alla de faror, för hvilka Tyskland och Österrike utsatte sig genom ett krig, utan att han ville misstänka Frankrikes afsigter, och resumerade derpå sitt tal, hvaraf framgick, att den bana, som regeringen hittills töljt i sin utländska politik, ingalunda minskade hans forhågor för ögonblicket eller ingaf mycket förtroende för framtiden. Lord Russell anmärkte att den förezående talaren ådagalagt mycken qvickhet och anfört en mängd fakta; men han hade, såsom Sheridan yttrade om en af sina motståndare, hemtat sin qvickhet från sitt mmne och sma fakta från sin inbillning. Hans qvickhet var Shakespeares och egde således erkänd auktoritet, men hans fakta hade icke bättre grund än väfvaren Bottens egna. Att England har olika åsigter med Frankrike, borde omöjligen stöta detta land. Hvad Polen anginge, hade England jemt handlat i förening med Österrike, och då denna makt med afseende på sina finanser och sina fyra millioner polska invånare icke ville gå till krig, kunde England ivgenting göra. Det var ju bra för polackarne att vi icke dårade dem med hopp om bjelp, utan på förhand förklarade att England icke för deras skull ville börja krig. Sannolikt ville ej heller franska folket då krig. Då Ryssland i polska frågan eller Österrike i den venetianska på Englands förfrågan förklarade sig icke vilja underkasta sig den föreslagna kongressens dom, kunde England icke annat än gifva ett nekande, dock ingalunda j oartigt svar på Frankrikes hemställan. — Talaren öfvergick derefter till danska frågen. Första mötet hölls i London uti Juli 1850 mellan Frankrike, Storbritannien, Österrike och Ryssland, hvarpå följde ett formligt protokoll den 2 Aug., hvilket Österrike biträdde den 23 Aug., och på grund deraf samt efter kriget i Holstein undertecknades Londonprotokollet at år 1852. Ehburu både Sachser, Hannover och Wirtemberg biträdt denna konveation, hafva de nu uppträdt emot deusamma, så att t. ex. samme sachsiske minister, som prisat visheten i denna tgärd, är nu den förnämste agitatorn i rsotsatt riktning. Med de förbindelser, som Danmark oberoende deraf ingått mot Österrike och Preussen, har England ingenting att skaffu. De bletvo tyvärr icke formulerade i ett bestämdt fördrag och hafva alltsedan utgjort ett tvistetrö mellan dessa stater. Den 1 sistl. Oktober beslöt förbundsdagen exekution mot Holstein, men framställde äfven fordringar på Slesvigs vägnar. England gjorde framställniogar bhäremot, hvilka till en del efterkommos. Under tiden dog konung Fredrik och nu tillkom suecessionsfrågan, hvilken man trodde afgjord genom Londonprotokollet. Talaren fann förbundsdagens beteende i detta afseende utomordentligt, men Österrikes och Preussens ännu obegripligare. De föreslogo att successionsfrågan skulle lemnas oafgjord. Man före.og en förbundsockupation mot konungen af Danmark, hvilket innebar att han ver loglig regent och ville dock ej erkänna honom, så att hans sändebud ej mottogosi Berlin och Wien. De tyska stormakterna föreslogo derefier den 14 Januari att man skulle taga Slesvig såsom pant för uppfyllandet af 19851—52 årens förpligtelser; men detta förkastades af öfriga makter, emedan de avsågo prinsen af Augustenborg såsom laglig hertig. Men Österrike och Preussen hafva dock inryckt i Slesvig och samtidigt söker man proklamera hertigen at Augustenborg. England hade redan förut föreslagit en konferens utaf dem som undertecknat Londonprotokollet samt enj representant af förbuadsdagen och detta förslag förnyades den 31 December och hänvisades till ett utskott, eom ingenting gjort dervid. Såsom praktiskt skäl mot förslaget) är anfördt, att makterna vore alltför oeniga för alt kunna utnämna en representant för förbundsdagen. Det var naturligt att de tyska stormakterna icke underordnade sig förbundsdagen, men obegripligt att de kunde i