Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 2

uru så många österrikare vände benen i idret?, sade en jutsk eoldat, men det fanns ckså en hisklig mängd af den sorten?. Våra upper ha för öfrigt stor respekt för österkarne, deras lätta och vackra manövrer ch deras skyttars säkra skott. Både preusare och österrikare äro elitetrupper; de ifla om hvilkendera som kan skicka de ästa trupperna i elden; det är öfvade truper, som ha legat mänga år i tjenst, och I en del ha de vunnit erfarenhet vid Maenta och Solferino, och de ha erfarna och rigsvana officerare. Våra trupper sakna öfoingens och krigsonstens finesser, men de ha ett godt fäderesland att strida för, och de stå och de slå å godt som någon. I allra första början rogo de sig något litet för att gå i den ärsta elden, men officerarne fingo dem snart ram. Vid Mysunde red general Gerlach jelf framför dem och sade: Se, nu rider ag här, gossar, följen nu efter?, och som n blixt och med skallande hurrarop stornade de fram enligt den tappre generalens ppmaning. Vid Bustrup föreföll någonting ylikt straxt i början; de gingo något varamt framåt och tyckte att kulregnet var ögst obehagligt; då red en regementsadjuant fram, samlade kompanifanorna, red ett ångt stycke förut mot fiendens eld och lanterade der utåt hela linien dessa fanor, ch i ett ögonblick voro kompanierna efter wonom vid sina fanor. Våra officerare äro appra och gifva manskapet ett utmärkt eferdöme, och träffar en kula dem, så hämas soldaterna deras död. Vid Bustrup stod sapten Svane på en vall, mottog det ena ;eväret efter det andra, sigtade och sköt på ienderna; hans kläder voro söndertrasade f kulor, då han steg ned, men sjelf var jan oskadad. Soldaterna tro att en sådan nan är skottfri, och de följa honom obeingadt. Vid Bilskov och Oversö under reträtten var det som 1:sta och 11:te regementena ingo tillfälle att utmärka sig. Första regenentet hade, uttröttadt al den svåra och bevärliga marschen, hunnit till Flensborg, nen erfor då att det ännu fanns danska rupper söder ut, hvilka marscherat på anIra vägar och nu voro efter, och chefen ade derföre: kamrater, nu måste vi söder it igen?. Alla voro öfverens härom; på en höjd mötte de en stark afdelning österrikare; båda partierna stormade upp från hvar sin sida, och på högens topp egde sammantrabbningen rum; det var ett verkligt handsemäng i ordets fulla mening; en af soldaerna älskad kapten Weyhe stred med en österrikisk officer och fick ett sår i halsen, men hans motståndare genomborrades ögonblickligen af två soldaters bajonetter; de tålde icke att man gjorde deras kapten något ondt. Vid detta tillfälle, der det slutligen gick löst med gevärskolfvarne, eedan allt krutet var bortskjutet, och der fienden var mångfaldigt öfverlägsen i antal, utmärkte sig också några jutska dragoner, få till antalet, mot en trupp ulaner. Våra jutska dragoner brydde sig icke om ulaneraas smäckra lansar, de slogo dem åt sidan och störtade ulanerna in på litvet. En dragon var högligen förbittrad öfver en österrikareg snabbhet; jag skulle just tacka honom för en stöt, som han gaf mig i axeln, men då skyndade han så qvickt undan, att jag bara lick en skifva af hans häst, det stackars kräket. Reträtten var besvärlig och tröttsam, och frågade man första dagen efter ankomsten till Als: hvad gör armån, så fick man till svar: den sofver. Men alla äro nu vid godt mod; fienden tyckes ju också rycka Dyppelställningen nära in på litvet, det gäller således att passa väl på. I Berlin är man troligen mycket missnöjd med Wrangel, för det danskarne fingo draga sig tillbaka; ban hade lofvat att inom kort föra hela den danska hären fången till Berlin. Men nu berrska tyskarne uti nästan hela Syd-Jutland; det schleswig-holsteinska skräckväldet är börjadt; jag tror att med de tyska trupperna följer en proklamationskår, som skall utropa pretendenten och bortjaga de danskt sinnade och lojala embetsmännen. Hverje stad. isynnerhet de södra, har ju för resten tillräckligt sitt eget kotteri af sehleswig-holsteinare4, som kunna draga försorg om hvad som behöfves. I staden Slesvig frågade dessa upprorsstiftare — ty låtom oss icke glömma, att der österrikare och preussare tåga fram, der planteras upprorsfanorna — general Gablenz, om de fingo förjaga de danska embetsmännen och utropa pretendenten, tHvad embetsmännen angår, svarade han, 4så blir detju invånarnes egen sak, hvad pretendenten beiräffar, så känner jag honom icke, men det måste ju bli förbundets sak.4 Det är dessa trupper, som rycka in under fullt erkännande af konung Kristian den 9:des suveränitet! Just i dag strömma förjagade tjenstemän hit, läkare, prester och domare, med ett ord .eagdt af alla brancher. En och annan borde kanske ha stannat på sin plate något längre, men det skulle säkerligen icke ha dröjt länge förr än hotet med våld och anfall skulle ha gått i verkställighet. Pretendenten kunde under sådana förbällanden ha blifvit utropad på Skagen och på ostronbankarna i Limfjorden — det har ingen betydelse; men hvilken betydelse skall deticke läggas härpå af tyskarne och hvilka lidanden och smärtor skola icke de danska slesvigarne nu underkastas, för det de älskat sitt land och verit sin konung trogna! De voro förberedda derpå, de ha väntat det, ty de visste att Dannevirke icke var evigt hållbart; men så snart hade de dock icke väntat det. Pe bade dock varit vana att lida och fördrega, de skola också fördraga detta. Här i hufvuadstaden fionas inga nyheter; man vet ännu icke orm general de Meza har afgifvit sina förklaringar inför det församlade statsrådet; ty krigsministern vill icke ha dessa för sig ensam. Generalen förklarar, alt han inför Gud och menniskor skall försvara hvad han gjort, när och hvar helst