Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 2

Den lätthet, med hvilken han beherrskade den fråga som han hade fätt att belysa, det lifliga intresse, ja, det verkliga nöje hvarmed han arbetade derpå, de lätta lösvingar af densamma, som tycktes hopa sig på bonom, hade uppenbarat för honom hans speciella och bestämda fallenhet för denna studiegren. Känslan af hans krafter i detta afseende hade uppväckt en motsvarande känsla af sjelftillit, på samma gång som den höjde hans ädla ärelystnad att blifva sitt land till nytta. Måhända hade värman och energien i hans natur, derigenom att den till en del blifvit dämpad i kärleken, med fördubblad kraft vändt sig in i denna andra kanal. Piemont höjde sig just nu från ett tillstånd af lugn beredelse och samlande af kraft till ett tillstånd af verksamhet. Den store Cavour, som nu bestämde öfver dess öde, hade nära nog lyckats att införa den handlingens och framåtskridandets politik, hvars syfte var att för den lilla subalpinska staten vinna hela Italiens sympati och förtroende. Den snillrike statsmannen var nu sysselsatt med alt lägga grundstenen till dessa utländska allianser, utan hvilka fulländandet af Italiens oberoende var fullkomligt hopplöst. Tvenne af styrelsens djerfvaste mått och steg voro ännu icke vidtagaa — det ena för upphäfvandet af ett visst antal kloster och en bättre fördelning af presterskapets inkomster; det andra för en allianstraktat med vestmakterna och det aktiva deltagandet i det orientaliska kriget. Mot båda af dessa förslag — i synnerhet mot det första — väntade man sig ett skarpt motstånd både inom och utom parlamentet; och deras blotta föreslående ansågs af de extrema partiernas ledare såsom signalen till det cavourska kabinettets fall. (Forte. följer.)