Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 2

Vincenzos lycka, utan att dock träffa den : dess ädlsre delar. Vincenzo egde en af dess: spänstiga, öfversvallande naturer, hvilka hop. pas der det ej mera gifves någon förhopp ning, och det dröjde länge innan han kunde eller ville medgilva att hans sak var för. tviflad. Rosa, resonnerade han för sig sjelf. hede måhända inom sig en grufva af starka och passionerade känslor, hvilken endast behöfde gynnsamma förhållanden för att yppa eina skatter. Han hade läst om verkliga underverk framkallade af en helt naturlig kris i uoga gifta qvinnors lif. Och han hade redan visioner af Rosa, densamma och dock förändrad, Rosa lutande sig ned öfver en liten rosig varelse i en prydlig vagga, seende från barnet till fadern med ögon fulla af nyvakpadt passioneradt allvar. Äfven om denna framtidstafla aldrig skulle lifva realiserad, hade Vincenzo ingen brist på argumenter, med hvilkas tillhjelp han kunde försona sig med sin lott, sådan den var. Öfver hufvud taget var den ju en ganska afundsvärd. År icke en lugn, stadig och alltid jemn tillgifvenhet bättre egnad att betrygga en mans lycka, isynnerhet om denne mans lif är ett lif af studier och arbete, än passionens blossande låga? Sådana voro de skäl till belåtenbet med hvilka unga Candias spänstiga sinne länge försåg honom. Naturen böd det så, på det att han bättre skulle kunna uppfylla det kall för hvilket han var ämnåd. Det är sällan som icke naturen tvingar alla anspråk till tystnad inför den individuella karakterens herrekande böjelse. Studier hade nu blifvit Vincenzos herrskande böjelse, och politiken haus favoritstudiam — icke den abstrakta politiken, utan politiken i dess praktiska tillämpning, Hans böjelse hade alltid pekat åt detta håll, ehuru aldrig så bestämdt som på sista tiden.