Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 2

. konungen skulle gilla detta. Mängen gick ;h vida längre i sin förmodan; nu då sinnetiy lugnat sig, då rm et contra afvägas, gårjo mången icke på låugt när så långt. Manjii anmärker nu, att Dannevirkeställningen varir för ett sommarfälttåg, icke för ett vinter-o försvar; den långa linie, som skulle försvag ras af jemförelsevis få trupper utan reserv, !(; gjorde, att trupperna måste intaga temligen, stora förpostvakter, för att uppehålla denip mot en särskild punkt framryckande fien-lt den, till dess skanstrupperna hunno tillkal-.o las i tillräcklig mängd genom alarmering. j Fiendens plan var att genom ideliga alarmeringar utåt hela linien utmatta våra trupper, alt derefter samtidigt företaga forceringar af Siöfvergångarna och ett anfall på centern. Lyckades detta, skulle hären vara kringgången och ett återtåg blifva ytterst svårt, om icke omöjligt. Man tillägger nu, att fienden hade blifvit i stånd till att för-g störa staden BSlesvig genom ett bombarde-; ment och derigenom oroa vår enda reträttväg. Generalerna hade, säger man, fått underrättelse om, att preussarne sammandrogo starka kavalleriregementen och starka broekipager vid Stien, att betydlig förstärkning ankommit, att fienden kände hela vår ställning genom de många tyskarne och spionerna i staden Slesvig och trakten deromkring; då generalerna nu sågo, att vintern gjorde terrängen vida förmånligare för fienden än för oss, samt att vintern och vaktgöringen dag för dag svårt medtogo våra soldater, fattade de beslutet att uppgifva ställningen före det tredje anfallet (ty Mysundeoch Bustrupanfallen voro icke små affärer) för att icke riskera hela hären ej blott genom striden, utan genom den långa, besvärliga reträtten efter en ansträngande strid. Dessa äro de hufvudsakliga argumenter som anföras, och det tillägges, att som man hade märkt, att äfven telsgrafen var kringhvärfd af väl underrättade spioner, underlät man att underrätta krigaministern om det i krigsrådet fattade beslutet, för att ej samtidigt ofrivilligt upplysa fienden derom. Så förklarar man situationen; huruvida man har rätt häri, buruvida man under loppet af torsdagen den 4 dennes erhöll underrättelser, som förmått öfverbefälet att besluta en annan plan än det följde på onsdagen, huruvida trupperna voro utmattade, fiendeus styrka öfverväldigande, derora vill jag nu icke ha någon mening; framtiden skall nog visa det och kanske rättfärdiga dem tillfyllest. Men en sak har ögonblicket visat, en sak är säker, nemligen om det rätta förtroendet vore rådande mellan konung och folk, skulle våra tankar aldrig ha blifvit ledda i den riktning, hvari de första underrättelserna naturligen förde dem. När man särskildt om generalerna Hegermann-Lindenerone och Steinmann vet, att de äro motståndare till hvarje danskt nationel politik, när man vet, alt Steinmann många gånger beklagat sig öfver att nödgas ligga nere vid Dannevirke för att försvara den der grundlagen?, när man vet, att det bland de högre, äldre militärerna hörde till dagens konversation att beklaga sig öfver de Eidergalna? — och detta allt visste man! — så var det icke så underligt, att man straxt trodde, att deras egna politiska önskningar hade gjort sig gällande i krigsrådet, och när man vet, att män med sådan sinnesstämning, sådana önskningar höra till konungens och hofvets närmaste krets, kan man icke förundra sig öfver, att folkets kärlek eller förtroende icke följer konungen. Hurudan den öfvervägande sinnesstämningen i hären är i afseende å uppgifvandet vet jag icke; många ha bittert beklagat återtåget, gråtande förnaglade många bland artilleristerna kanopersa eller kastade dem i vattnet, med tungt mod och bittert sinne gäfvo många bland officerarne befallning till reträtten, med tungt sinne åtlyddes den. Ni har genom telegrammer redan erfarit huru det 1:sta infanteriregementet, de köpenhamn: ska soldaterna af alla samhällsklasser, icke ville lyda order och först aftägade, när det ärofulla hvärfvet att betäcka reträtten uppdrogs åt dem och deras tappra ehef öfverstlöjtnant Beck. Men å andra sidan måste det också medgifvas, att man så väl af sårade som genom bref från menige och offi cerare inhemtar, att öfverdrifna anspråk gjorts på deras krafter i denna stränga vin ter. De ha många nätter å rad icke varit ur kläderna, ja icke en gång fått några timmars lugn hvila; de ha icke fått tid att tillreda sina naturaransoner, uten ha nödgats sälja dem för en spottstyfver. Sådant kan i nödfall fördragas af ett köpenhamnskt re gemente; men våra bondsoldater äro icke kryg, om de icke regelbundet få sin goda solida kost. De ha, utan att knota, med ihärdighet och kraftig vilja hållit ut, men de ha känt sig trötta på slutet; derföre hör man också många röster som gilla återtåget. De säga: vi frukta icke striden, det ha vi visat vid Mysunde och Bustrup, men finna vi att vår ställning är ohällbar, så lemna vi den; ty icke fienden utan vi skola bestämma hvarest vi vilja inlåta oss i strid. En sorg, en djup sorg, en sviken förhoppmng, en vacker dröms obarmhertiga tillintetgörelse är Dannevirkeställningens uppgifvande utan strid steg för steg tillbaka; men ingenting önskar jag hellre, än att det måtte visa sig, att om vi också icke togo ära med oss på vår vandring derifrån, vi dock icke heller medtogo skam. Vår här drabbar ingen skam! Vid My. sunde och vid Buastrup och på återtåget vid Bilskov och Oversö har den visat att den 5 kraft i armen och mod i bröstet att j strida för fäderneslandet. Man får väl lita på, att de tyska tidningarne icke ljuga på sina egna trupper, och liksom de medgifva att danskarne slogos som lejon, så erkänna de ock, att de sjelfva ha förlorat massor af folk och massor af officerare; deras förlust har varit långt större än vår. Bustrupaffä ren, om hvilken åtskilliga omdömen förefinnas, säges ju officielt ha kostat österrikarne 30 officerare samt 500 döda och sårade, och på andra håll uppgifves förlusten änou låvgt större. Det var sorgligt att se Bviipasberikekennnnt Juba 0y tree Rn rr