Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 2

sade hans återkomst vid deras vanliga middagstimme eller vid midnatten, då han hade blifvit uppehållen i staden några timmar längre än hon haft någon anledning att vänta. Rosa visade aldrig något af denna barnsliga otålighet eller oro — hade aldrig någ dessa förtjusande orimliga anfall a sjuka utan orsak, hvilka då och då avgripa en ung nygift fru. Hon kände aldrig behofvet af dessa sakta framhviskade själsutgjutelser, hvilka gifva skymningen ett så högt och heligt värde, eller af dessa ännu mera uttrycksfulla ögonblick af tystnad, för hvilka älskande äro så henägoa, då de, med bend tryckt i hand, betrakta den på himmeln framskridande månan. Icke för att hon ej på ett älskvärdt sätt lämpade sig efter sin mans nycker och tycken. Han behöfde bara säga: Kom hit, min lilla skatt. och låt oss språka, och hon satte sig genast ned vid hans sida, lade sin hand i hans och lyssnade till den ofta upprepade berättelsen om den blandning af glädje och smärta som hade så när qväft honom, då han genom Barnoab:s välmenta indiskretion först upptäckte att han var lidelsefullt förälskad i benne, eller om den dödande känsla af förtviflan, hvermed han, sedan han för hennes far bekänt sin kärlek, hade vändt ryggen åt palatset, såsom han trodde för evigt. Hon följde honom äfven gerna de månljusa qvälarne ut i trädgården, instämde i hans beundran af det glänsande himlaljuset och sökte efter bästa förmåga följa hans poetiska bänförelses flyst; men ingen entusiastisk käusla höjd: någonsin hennes bröst, fuktede hennes ögon eller vibrerade i hennes stämma. Denna brist på motsvarande känslor hos en så älskad varelse, det umbärande af kärlekens mest uj phöjda fröjder, som häraf blef ;n följd, kunde icke annat än vingklippa