Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 2

Bref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 11 Febr. Vårt sione bar blifvit lugnare efter den starka rörelse, hvari den olyckliga underrättelsen om Dannevirkeställningens uppgifvande utan svärdslag bragte det. Ja, hos många har redan en betänklig bastig reakiion inträdt, så att de Fj mera vilja kännas vid de starka uttryck, som de funno allt för matta och svaga de första dagarna. De borde icke så leka kurra gömma med sig sjelfva; det vore iskalla hjertan, som ej skulle käpna sorgen öfver härens återtåg, och aldri kan den ha satt någon lit till Thyras vall, något hopp på vårt gamla värn, som vid första underrättelsen trodde, att detta beprisade värn icke var starkare, än att hären måste uimattas genoro att försvara det, icke starkare än att det så hastigt och oförmodadt kunde genombrytas, att fienden kunde kringgå oss i en blink och anfalla oss i front och flank. Folket — ja, ministrarna — hörde från Dannevirke blott berättelserna om härens friska mod, dess förnöjsamhet och uthållighet; vi hörde väl talas om huru mycket dess kraf-: ter togos i anspråk, men att den kände sig svag, att ställningen ansågs farlig för hela härens bestånd, det anade man icke. Huru kunde man då tro annat, än att man skamligt nedsatte Dannevirkes betydelee såsom politisk och nationel gräns, såsom värnet för de danska slesvigarne, för danskarnes språk och sjelfständighet, skamligt underkände ställningens betydelse i sådant hänseende; ty denna Dannevirkes betydelse måste ju göra, att till och med om den vi: sade gig vara aldrig så betydligt strategiskt svagare, än man antagit, måste man dock anstränga sina krafter för att bibehålla den och våga mycket, innan den öfvergafs. Och då nu underrättelsen kom och man rusade till krigsministåren, kunde man då annat än bli styrkt i sin pinsamma fruktan, när man der erhöll svaret: Xvi visste icke af det förr än det skedde, vårt förbud deremot kom för sent, vi förstå det icke?4 Och när då slutligen den proklameation till hären, som var undertecknad af konungen och Monrad, väckte missnöje i stället för att! lugna och bibringade den tron, att konunoen och konseljpregidenten, eller åtminstone den förre, hade känt planen till uppgifvandet, är det då underligt, att man betogs af harm och förbitiriog, i den fasta tron, alt politiska intriger och antipati mot den eiderdanska politiken direkt eiler indirekt voro skuld till uppgifvandet? Såsom ni vet, antog jag, att generalerna i krigsrådet hade uppgjort planen i öfvertygelse om, att Eiderpolitiken icke var värd någon uppoffring samt i förlitande på, att