Aftonbladet – 15 februari 1864, sida 3

MVA UTUvI UTHNDG 2USVISv 158509 HM det hela tager sig ut som en spökscen, un der det vinden piskar den skarpa snön midt i ansigtet, och kölden gör lemmarne stela, under det vägarne äro så hala, att hästarne, som äro utmattade, och hvilka man, under det oafbrutna arbete hvari de hållits, ej kunnat få skarpskodda, i hvarje ögonblick snpafva, och hjulen på kanonerna under tiden icke ens kunna gå omkring; man tänke sig derjemte folket, uttröttadt af förposttjensten och skärmytsliogarne, nedstämdt vid tanken på att man nu marscherar bort från sin kära positiom idkeligt väntande, stt fienden skvll egynna sitt förföljande — och man skall inge, att likheten med fransmännens återtåg från Ryssland ändock icke var så ringa. Jag stannade i Slesvig till kl. 11 på aftonen och hörde till de sista i tåget. Positionen hölls vid min afresa ännu besatt; men vid midnatten öfvergafs den af de sista bataljonerna, hvilka skulie bilda arritregardet, och hela det stora täget var nu i rö relse. Det var en förfärlig marsch. De öppna vagnurne körde långsamt som i ett liktåg, och långsamt rörde sig bataljonerna tramåt i ljudlös stillhet. Ingen säng, intet skämt lifvade marschen; man var i sorg och bedröfvelse öfver att den danska ermån, na tionens hopp och stöd, nu öfvergaf den post. som den var satt till att vakta. Der störta hästarne framför en kanon; folket skyndar fram. man får upp bästarne och bjelper till med att åter få kanonen i gång; man vill göra fiendens byte så ringa som möjligt. Nu stannar hela tåget. Man väntar en halftim me, en hel timme; det står alltjemt stilla. Genomfrusen som man är springer man ned ur vagnen för att ta reda på orsaken. Man ilar förbi de långa räckorna; en bataljon har trötinat vid denna väntan; den har lägrat sig på vägen. På den hårda landsvägen ligga de utmattsde gestalterna med en tornister under bufvudet, och snön yrar till. samman kring dem. Man lemnar dem med ett uppmuntrande ord, man ilar vidare, man har gått en mil, och först då upptäcker man orsaken till halten: några kullstjelpta vagnar, några störtade hästar, en kanon, som fallit ned i diket. Ett ögonblick derefter sätter sig kolonnen åter i ordning. Slut till, slut till! ljuder det från officerarne. Kolonnen kommer på nytt i rörelse ända tills ett nytt stannande inträder, en ny paus i den nattliga likprocessionen. Emellertid har fienden nållit sitt intåg i staden Slesvig, har besatt våra skansar, hvilkas kanoner äro förnaglade, när de icke kunde medtagas (hvilket skedde med några, nemligen i Fredrikstad, hvarifrån general Wilster räddade det bästa positionsartilleriet) och vi kuona svart vänta att få se honom begynna förföljandet af den retirerande armån. Det var en tid, då jag ver viss på. att han med några väl riktade granater och en lämplig kavalleristyrka kunde ha tagit största delen af vår train och ett par regementen; men lyckligtvis ver han underkastad samma besvärligheter som vi, och då han upphann oss var det mera ordning i återtåget. På förmiddagen den 6:te sågo vi de första fiendtliga kavalleripatrullerna. och för en stund var jag icke utan iruktan att bli tagen till fånga, ty de voro oss gan ska nära. Ett par bagagevagnar måste vi lemna i sticket, och jag talte med en infanterist, som hade nödgats lemna sin tornister i händerna på en fiendtlig dragon för att sjelf undgå fångenskap. Men lyckligtvis var det ännu blott några patruller, det var ej så stor styrka, att något angrepp kunde företagas. Andtligen uppnådde vi Flensborg kl. 4 på lördagseftermiddagen, trötta at den sjutton timmars långa marschen, men i hopp, att vi der skulle kunna få hvila ut till föl jande dagens marech. Vid Bilskovs krog. 3, mil från Flensborg, hade viställtut våra förposter, två regementen infanteri (1:sta och l1:te) något kavalleri och två kanoner a batteriet Fall sen under premierlöjtnant Griäners befäl. Så snart jag trött och vanmäktig Ikasom de andra, kom fram till Flensborg ilade jag till telegrafkontoret; det var tomt, appara terna voro bragta i säkerhet, jag kunde in genting meddela om nattens besvärligheter. Nägra i Slesvig i hast med blyertspenna skrifoa rader inlade jag i ett konvolut, ka-: stade et i postlådan, och öfverlemnade åt ödet om det skulle komma fram till sin bestämmelseort. Jag begaf mig till ett hotell. fick mig litet mat, hvaraf jag vari stort behof, beställde mig en säng för natten, och tänkte redan på att gå till hvila. Då hör des på gatorna alarmsi valer. Fienden hade alltså kommit i närheten. Våra förposter voro redan i full strid. De angrepos af en öfverlägsen fiendtlig styrka, både kavalleri och infanteri samt sexton kanoner. Våra soldater kämpade modigt och förtvifladt. Oaktadt de icke hade sofvit på flera dagar och nätter, oaktadt de nyss hade marscherat i 17 timmar, oaktadt fiendens granster föllo ned bland dem och gjorde luckor i de ras leder, så försökte de flera gånger storm angrepp med bajonetten, och hade ejöjvermakten varit så stor, så skulle de ha be hållit tältet. Bataljonerna splittrades, flera officerare och en mängd soldater stupade. Första bataljonen förlorade 10 officerare. bland dessa föll, träffad i ansigtet afett granatstycke, den tappre unge reservlöjtnanten och adjutanten Dirckin Holmfeld, en son af baron Constant Dirckin-Holmleld, hvars synder emot fäderneslandet sonen nu med sitt blod försonat. Äfven kapten Weyhe, en lika skicklig som tapper och af sina soldater afhållen officer ansågs en tid hafva stupat. men upptäcktes sedermera af en parla mentäör på en af fiendens lasaretter. Han sårades i halsen ef ett sabelhugg men ban blef hämnad af sitt folk; den som tillfogat honom slaget genomborrades ögonblickligen af bajonetter. De öfriga fallna, fångna och särade oflicerares namn känner jag icke så bestämdt, att jag här vågar u .pgilva dem. Att äfven efte bataljonen lidit mycket är given huru mycket kan man ej säga förrän e enskilda spridda afdelningarne åter hinna samlas. Jag träffade i går på marschen ett kompani af 11:te bataljonen, som blött hade med sig en enda officer, hvilken var träffad af två skott, men dock med sitt folk delade marschens besvärligheter samt en underof. ficer; hver de audra voro visste man icke. dn rr oe it a RE