Aftonbladet – 15 februari 1864, sida 3

icke märka att de voro trötta; de drogo t sjel:va vagnar och kanoner när hästarne ej iq längre förmådde, de greto när dessa måste is lemnas efter — och dettå var oundvikligt :;t med flere — och de afslogo till och med;v anbud att få åka, med den förklaring: jag ;! kan nog gå. Fienden skall jubla, och ban if hear skäl dertill, men vill ban nedsätta våra !s soldater inför verlden och påstå att de ärojc dåligt folk, så är det en tröst att kuvona;c med den fullaste och tryggaste öfvertygelse !r förklara detta för en nedrig lögn. Hvar och ir C en som deltagit i reträtten skall kunna bevittna detta, och jag är förvissad om, attic de främmande opartiska betraktare, eom tilläfventyrs befunnit sig ibland oss, skola gifva våra soldater och officerare ett godtie vittnesbörd, och lägga skulden för det där1 aktiga, som skett der hvarest skulden en-tr samt är att söka. ! Om den nattliga marschen ifrån Flensborg till Sönderborg är der ej stort att förtälja Den hade alldeles samma karakter som marschen från Slesvig till Flensborg, blott att den ännu större tröttheten, isynnerhet hvad hästarne beträffar, och fiendens större mnärhet gjorde det nödvändigt att qvarlemna mera materiel i fiendens bänder. Aldrig her någon måltid emakat mig så väl som den jag i går morgse intog hos en bonde, 1, mil härifrån. Litet bröd, smör och ost semt en snaps danskt bränvin muntrade på nytt mina hfsandar, och den återstående vägen Jättades derigenom attjag fick åka ett stycke deraf. Klockan var som jag tror 1 eller 2 då jag ankom till Sönderborg efter inemot två dygns oafbruten marsch. Alit är här opptaget, qvarter är omöjligt att erhålla, och endast genom en officers välvilja har det blifvit mig möjligt att få fullt klädd åtnjuta en stärkande sömn på ett golf, hvarefter jag sirax har satt mig ned att skrifva — gilve Gud, att jag kunnat ha något tröstligare att skrifva! Redan i går har jag medelst telegrafen meddelat den väsendtligaste delen af deita brefs innehåll; men kärnan deraf, sjeltva det faktum, att den danska armån har utrymt Dannevirkeställningen, har säkert redan förut varit bekant i Köpenhamn och i hela det öfriga landet. Vår armå befinner sig alltså pu på Als. Den skall der få den hvila, hvaraf den är i behof, och när den fått den, så skall den vara i stånd att möta ett anfall på Dybbölställningen med samma mod och uthållighet som den skulle hafva ådsgalagt vid ett an fall på Dannevirkeställningen. I gör skall under reträtten en träffning ha egt rum vid Krusa, norr om Flensborg, men något närmare derom bar jag ej kunnat erfara. Fienden rör sig med stor hastighet, och tilläfventyrs skola vi redan under dagens lopp få se Österrikiska och preussiska trupper utanför våra skansar, hvilka inga politiska eller strategiska konsiderationer skola få oss att öfverge utan en kamp, som skall kosta tusentals menniskolif. Erik Bögh skrifver från Sönderborg den 8 Februari: Dannevirke var en stolt position, som, besatt af e:a 100,000 men af nordens tappra ungdom under Fredrik VII och Carl XV, kunde ha trotsat hela Tyskland — synnerligast under ett sommarfälttåg och, väl att märka, i händelse att befästningsarbetena va. rit fullt afslutade; men bemannad med — jag törs ej nämna hur få — tusen män, med den långa BSliställningen ofullständigt befästad och midt i den bearska vintern, omsluten af tvenne stormskters utmärkt väl inöfvede och förträMligt beväpnade härskaror, var det endast en stor kämpagraf. Fienden kunde, så att säga, allarmera vära trupper till döds, tv hvar gång angrepp gjordes på olika punkter, måste hela vår styrka på benen, och knappast hade den stridt och arbetat sig trött på den ena punkten, förrän nya angrepp gjorde nya marscher och nya strider nödvändiga på en annan. Afdelningar funnos bland de våra, som i fyra dygn ej varit under tsk; sjukdom och öfveransträngning beröfvade oss långt flera försvarare än fiendens kulregn. Det gafs hvarken tid till hvila eller mälro, och utan föda och sömn måste äfven den teppraste duka un der. Endast några få dygns fortsättande af i. den sednaste tidens strapatser skulle ha beröfvat den redan nu utmattade soldaten krafter till ett ansträngande återtåg, äfven om det, liksom nu, skett utan svärdsslag, och tänker man sig detsamma påbörjadt, försti sedan ett angrepp hållit de våra i elden kanske tio til tolf timmar, tänker man sig öfvergången vid Kappel forcerad, mecan! man ännu fäktade vid Dannevirke, återtåget afskuret och den retirerande, uttröttade ar) mån förföljd af fiendens uthvilade reserv, så skall man lätt kunna göra sig ett begrepp om de närmast liggande sannolikheterna. : Till och med nu, då återtåget företogs på en tid, som vi sjelfva valde, och utan någon föregående hufvudbatalj, lågo groparae vid sidan af de frusna vägarne fulla af omkullvältade vagnar, störtade hästar och ned dignade, halfdöda soldater, hvilka voro be-l svärliga nog att medföra; till och med nu: nådde förföljarne vårt arritregarde, hvilket; måste emottaga de trenne blodiga anfallen vid Bilskov. — Huru skulle allt ha kommit latt gestalta sig i händelse vi uppskjutit reträtten tills vära leder blifvit decimerade och : genombrutna af stridens ansträngningar och fiendens vapen, tills våra motståndare besatt . defilerna på återvägen och tills vi på alla; punkter haft förföljarne i hälarne på oss? Det var frånsidan af Dannevirkemedaljen! . I Huruvida man präglat de hotande utsigterna ; med skarpare drag än tillbörligt varit kan: och vill jeg ej afgöra; jag gifver endast i: J egenskap af referent mina läsare ett så korrekt aftryck eom möjligt är. Jag är öfver tygad om att flere af de män, som sågo de: nämnde farorna vid den öfvergifna fästnin-; I gen, långt hellre skulle vilja ha utkämpat en förtviflad drabbning i densamma, än öfvergifva den förr än en ordentlig stormning l gjorts, såvida deras personliga önskningar Å kunnat fälla utslaget, och jag törs ej betvifla, att icke de ha sett saken fullt så klart Isom vi, som sutto hemma och endast trodde os8 se, hvad vi hoppades och önskade så t LU i innerli da an hund mar böta för