Aftonbladet – 15 februari 1864, sida 3

ha måhända svårare att hålla modet uppe, ty vi kunna ju nu intet uträtta? Jo! sannerligen ha äfven vi fått en mission, den måhända tyngsta för en man: den att bära hela den kommande tidens börda och lidan den, jemte det etilla, lugna, aldrig uppgifna hoppet. Och den missionen skola vi utra: vi skola minnas 1848; vi skola min nas stt de trogna slesvigarnes obrottsliga uthållighet, under den tidens hårda betryck hade en stor och hedrande andel i Danmarks räddning, och få vidt som ingen makt i verlden kan taga vårt danska hjerta ifån 083, så visst skall också ingen beröfva oss hoppet på bättre tider och tron på Danmarks rättvisa sak och dess slutliga seger.? Danska Dagbladet innehåller följande bref från sin korrespondent vid armån: Sönderborg den 8 Febr. Det är med smärta jag i dag daterar mitt bref från Sönderborg och icke från Slesvig, — en smärta, som säkert delas af hela den danska nationen. Huru skal jag beskrifva de känslor, som grepo armån vid tordönsbudskapet att Dannevirkeställningen skulle utrymmas utan allvarlig och blodig strid, utan en strid, som kunde visa att vi voro berättigade till benämniogen den lilla tappra danska nationen4, uvder hvilken vi äro sända i hela den civiliserade verlden utom Tyekland? Jag bar icke talt med någon af menige man, som icke med djupt beklagande omförmält ställniogens utrymmande, icke med någon officer, från generaler till löjtnanter, som icke varit uppfyllda af ädel harm och innerlig sorg öfver att danska armen icke erhållit tillätelse att foga ett nytt blad till sina krigiska lagrar, till och med om det skulle varit fuktadt i strömmar af blod. Då jag sent på e. m. erfor det aftonen förut i ett krigsråd fattad: beslutet befann jag mig tillsammans med en artillerioffcer. Med bekymmer giek han bort till sitt batteri för att förbereda allt, dock utan att låta manskapet veta hvarom fråga var. Då vi inkommo i stallet och han tillkallat sin förste underofficer, för att meddela honom sina ordres, strömmade soldaterna tillsamman. De spetsade öronen lyssnade efter hvarje ord och deras avletsdrag syntes utvisa. att de fattade hvad eom var i görningen. Öfverfsrverkaren följde oss utom dörren. Låt mig nu se, sade kaptenen till honom, att du håller folket vid godt lynne; jag skall ejelt på förpost. — Vid godt lynne, br kapten! Ni ser sjelt huru de äro till mods. De ha sett kanonerna på Maageöen kastas i sjön, de ha hört att positionskanoner blifvit bortförda från Elliogsted, och de kunna nog pu se hvad som är på färde! Hr kapten, det blir ingen lätt sak att hålla folket vid godt lypne. De tappre männen hade tårar i ögonen, och tårar stodo hans officer i ögonen då han anträdde detta sorgliga återtåg. — 4Gifve Gud jaz hade blifvit skjuten i morgse!4 sade en duktig officer till mig vid afresan, så hade jag åtminstone icke upplefvat denna vanära ! Ja, det är verkligen förhållandet; officerarne betrakta uppgifvandet af Dannevirkeställningen säsom en vanära för danska armån, och hvilka motiver som än ur annan synpunkt kunna anföres för detsamma, blir det alltid en äfventyrlig sak för en generel att företaga något, som demoraliserar armen, beröfvar den förtroendet till sig sjelf och stärker en reden förut öfverlägsen fiendes moraliska mod. Att Dannevirkeställningen icke kunde hållas i längden, att vi skulle nödsakas vika var klart för aila, och alla voro beredda derpå; men utan grid, utan blodigt försvar? Nej, det hade ingen tänkt sig, det är något, hvaröfver hvarje ärlig dansk officer gjutit tårar. Då jag framhållit, och med starkt eftertryck framhållit de skäl, hvilka måste tala emot det fattade beslutet, bör jag dock äfven anföra hvilka skäl, som förmodligen varit de ledande för öfverbefälet. Danne virkeställnipgen har under de få dagar, då det kämpades vid och omkring den, visai sig vora en förträfflig ställning, såfrumt vi vaft en tillräckligt stor styrka för att både besätta den och qvarhålla en reserv; men det hade vi ej. Vi saknade aflösnirg för manskopet. Natt och dag måste samma folk bevaka ställniogen; sömn fingo de ej, tillräcklig föda fingo de ej, och när de ändtligen en gång efter 24 eller två gånger 24 timmars förlopp kommo i qvarter samt trodde sig få hvila ut, så allarmerade fienden oss, så mäste de ut igen, måste åter i låvg tid stå på ställningen, måste måhända slåss, och sedan kom den tiden då de åter skulle på förpost, der hvila var omöjlig. Såsom det gick mepnpniskorna, så gick det äfven djuren. Hästarne hade forloret sit! goda hull, benen vacklade under dem, de hade svårt för att draga hvad de skulle och de säkvade hvad folket hade: det moraliska modet, som uppehöll soldaterna unde: alla deras mödor. Sådant var tillståndet srmån, Hur stark Dannevirkeställningen var, hade aftären vid Mysunde visat. Men var der på alla ställen, var den isynnerhet vid Hadeby och Bustrup så stark, att den kunde stå sig mot ett angrepp af hvilken fiende som belst? Och om det lyckades fienden att genormbryta den, att angripa vår armå från tvenne sidor, måste vi då ej förlora hela armn? Svaret på dessa frågor har gifvits på olika sätt. Öfverkommandot he: