Aftonbladet – 15 februari 1864, sida 3

blott tröst utan äfven hopp i de djupa be kymren. Den eller de som hafva svigtat låt den bära vanäran. Våra trofasta sol dater, som nu med den djupaste harm vände tillbaka från den gamla gränsvallen, som de med sina lif velat värna, om det hade blif vit dem tillåtet, de hafva ej svigtat och de skola icke heller bära skammen. Oct det danska folket, som stod bakom dem. och som var hos dem med hela sin själ och hela sin kärlek, som ville bringa hvarje of: fer och icke fann något pris för högt för Danmarks ära och frihet — det skall icke heller svigta i framtiden, huru lång den än månde blifva. Deri består vårt hopp; ty dermed kan äran ännu räddas och hvarje fläck på Dannebrogen utplånas — och der: före ha vi mod att med lugn se på hela vår ställning och fråga: hvad har då egent sen händt? Jo, Dannevirke är utrymdt: hären har gått till sina flankställningar på Als och Fredricia. Detsamma skedde 1846 efter slaget vid Slesvig. Vi veta alla at fienden då två gånger besatte Slesvig och trängde högt upp i Jutland; men vi veta tillika, att han efter icke så lång tid gick derur. Hvad som den gången hände, kar ske ånyo. Någon skilnad är det mellan då och nu. Då hade vi krappt 12.000 man församlade, men nu inom kort tid 60,000: då var vår här sämre väpnad än fiendens: nu är den så väl utrustad som någon i Eu ropa; då bade vi ganska få anförare som hade sett ett krig, nu ha vi en stor mängd öfvade och krigserfarne befälhafvare. lr sammanställning förekommer dock som fyl ler vära hjertan med sorg: då lefde Fredrik VII, som förstod att ingifva både folket oct hären mod och tillförsigt; men så kunna v uu säga: hans minne lefver ännu, och de skola vi icke besudla; hans ande, som pe kar på det Dannebrog som han efterlemnade obefläckadt, och som vi skola rentvå igen. på samma Dannebrog som han uppreste oct som vi skola vinna tillbaka. — Ja, för hä ren ekola dessa påminnelser blifva nog starke att lägga dubbel kraft i hvarje kamp. Fö våra bröder i konungariket skola de bli nog starka. att ingifva dem en så mäktig foster landskänsla, att intet offer skall blitva dem för stort, och att feghetens och hjertlöshe tens fina politik, hvar den än må finnas skall dölja sig i de mörkaste gömmor. — Vära bröder i konungariket — ja de kunne upprätthälla modet, ty de förmå handla: men vi här i Syd-Jutland, som alla rtedar äro, eller om fö dagar, kanske timmar skol: bli nästan som fångar i fiendens våld, v ha måbända svårare att hålla modet uppe. ty vi kunna ju nu intet uträtta? Jo! san nerligen ha äfven vi fått en mission, der måhända tyngsta för en man: den att bärs hela den kommande tidens börda och lidan den, jemte det stilla, lugna, aldrig uppgifn: hoppet. Och den missionen skola vi ut ra: vi skola minnas 1848; vi skola min s stt de trogna slesvigaraes obrottslige uthållighet, under den tidens hårda betryck hade en stor och bedrande andel i Danmark: räddning, och få vidt som ingen makt: verlden kan taga vårt danska hjerta ifår 083, så visst skall också ingen beröfva oss hoppet på bättre tider och tron på Danmarks rättvisar sak och dess slutliga seger.?