Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 3

I Om träffoiogen vid Mysunde förekommer Jen berättelse i Hamburger Nachrichten, I hvaraf ytterligare bekräftas, att Presssarne hade för afsigt att intaga ställningen, men blefvo fullständigt tillbakaslagna med stor I förlust. Man byste ännu på preussiska siI dan den inbillningen, att Danskarne icke ville föra krig på allvar och öfv:rbefälet smickrade sig med att de preussiska soldaterna bara behöfde storma fram för att blifva herrar af skanserna. Preussarne fingo dyrt plikta för denna oriktiga föreställning eller detta löjliga öfvermod, och för stt öfver skyla nederlaget kunna de endast anföra att en tät dimma hindrade från att noggrannt sigta med de preussiska kanonerna, hvilken omständighet dock naturligtvis var lika mycket till men för försvaret. Preussarne förde i elden 9 batterier, haubitser, sexpundiga fältkanoner, korta tolfpundingar och refflade pjeser, och angreppet öppnades från höjden gent emot skansarne, —1000 stegs afstånd. Från tyska sidan påstås ett det preussiska artilleriet icke led någon särdeles skada, men man hear allt skäl att tvifla på detia, enär det medgifves att förlusten af manskep och hästar var stor. Infanteriet gick till storms flerfaldiga gånger, hvarunder det led förskräckligt både af artillerioch gevärselden; och fasiän det gick ifrigt fromåt, heter det, kunde det ej taga en enda skans. Angreppet verkställdes af batterier från tem regementen; ett enda regemente af de trupper som hade varit mest utsatta förlorade 7 officerare, hvaribland chefen, major Jena, hvilken hade såsom frivillig deltagit i slaget vid Solferino och der blifvit sårad. fn kula träftade honom i bröstet. Öfverstlöjtnant Francois träffades af en kula i högra kindbenet och kulan gick ut genom det venstra; dessutom fick ban en kula genom högra låret. Prins Fredrik Carls adjutant, löjtnant Gröter vid husarerna, blef under ridt som ordonansofficer träffad i bröstet af en kula och föll död af hästen; icke få officerare fingo hästarne skjutna under sig. När det till slut heter att hela förlusten var 120— 150 döda och sårade, är det af beekrifningen ötver striden klart att denna siffra är långt ifrån att öfyerensstämma med verkliga förhållandet, I denska högqvarteret trodde men sig veta stt 800 sårade hade blifvit införda eoeamt till laserettet i Eckernförde. — Ait stormning mot ekapser företeges flera gåoger utan framgång vill, som man vet, söga stt de avfallande under framryckandet ha bifvit så äteångna, att officerarne icke mäkta hindra soldaterna från ett vända ryggen till, för att så fort som möjligt komma ur den mördande elden. Angående justitierådet Blaunfeldts behandliog, berättar den tyska Hamb. Corresp. följande: Den 4 Febr. på eftermiddegen blef justitierådet Blaunteldt förd fom fånge in till Rendsborg. Han fördes bonden medrep mellan två österrikieka kevalleristers hästar: ) ryttarce hade sina fyra pistoler med spänd hane riktade emot honom. Han säges haf va för en preussisk afdelning utpekat en österrikisk kolonn, hvilken rörde gig på afstånd, såsom danskar, och derigenom vållat en:strid mellan begge partierna; i hvilken flera soldater blefvo sårade. Han lyckades ieke undkomma. Det påstås äfven alt man fapnnit i hans förvar en fullständig plenrit-: ning öfver österrikarnes och preussarnes etällning. Man tror att ban skell blifva skjuten påföljande dag. — Enligt en berättelse i Börsenhalle skall Blaunfeldts son ha blifvit häktad med fadren. Donska Dågbladet meddelar nu bref från Slesvig ef den 4 och 5 dennes. Vi meddela bär följande utdrag ur dem, hvilka, fastän öfverflyglade af andra händelser, dock måste läsas med intresse af en och hvar: Slesvig den 4 Febr. Den första dagen var dei preuesarne som voro de angripande, i går kom angreppet från österrikarne, och det på en helt eannan punkt at liovien, nemligen i närbeten af Hadeby Noer. Fienden — hvars styrka antogligen varit ungefär densamma som preussarnes dagen förut — hade obemärkt avancerat fram till Breckendorf, och då våra förposter här stötte tillsammans med de fiendtliga förposterna angrepos de med stor hast af en vida ölverläpaen österrikisk styrka, som hittills icke blifvit eedd, och kastades tillbaka. Det första angreppet kostade oes en kanon. På Kongshöi, litet föder om Vedelspang, voro två kanoner ef batteriet Fallesen upp ställda som förpost. Kaptenen hade kort förut lemnat förposten och begifvit eg till staden Blesvig, der han fick bud om att hans ena kenon blifvit tegen och att vi voro i full strid med fienden. Den skjutning, kom man hört i Slesvig, hade han likekom många andra fästat föga vigt vid, emedan kanonerna å skansarne på förmiddagen blifvit Sutblästa med löst krut, och men antog, att det var denna oskadliga sysselsättping som fortsattes. Kanon n hade af infanteriet kallats till undsättning, hade i strid mot kaptenens order förts nedför Kongshöi och hade i närheten ef Selk, sedan infanteriet måst vika, blifvit tagen af fienden, ehuru dock hästarne och förkärran räddades. Tio minuter efter budets ankomst, såg man Fallesen i galopp fara åt Fredriksberg till, för att med två kanoner komma våra förposter till undsättning, och kort derefter ryckte ett par bataljoner ut, under afejungsnde af Den .appre landssoldat. Om Korghöi streds länge och oförfäradt, men slutligen blef plateen fiendens, och i går afton stodo hane förposter derstädes. Angreppet, som samidigt företagits mot Kungshöi och längs Hadeby, ver elut klockan 6, så att fienden här verkligen vunnit en liten fördel öfver oss; men våra förposter blefvo likväl åter framskjutna och stodo i går afton vid Ve delspang. En sednare på aftonen inträffad sammandrabbning ver utan a!l betydelse. -—s 5 DA BB