Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 3

hvarför jag i detta afseende tänker olika med dig. Hvad jag önskar är verkligt ar bete, icke blott ett låtsadt. Hör mig, mir vänY, och den stackars unge mannen bör. jade att upprepa alla de skäl han hade fram. legt då de förut bade diskuterat samma ämne. Han talade allvarligt om den plig som ålåg hvarje man att icke låta det ka pital af talanger och energi, hvarmed him. en begåfvat honom, ligga obegagnadt: om de snspråk, ett land har på alla dess medborgare, sarot den gtärskilda förpligtelsen han hade att skaffa sig ett hedradt namn och derigenom rättfärdiga hennes tars god. het och afväpna aiunden och förtalet. Allt deita och ännu mera talade han till sitt försvar, men utan nytta; hans lidelsefulla vältalighet stångade sig till döds mot hvad hennes far i ett vredgadt ögonblick hade kallat hennes lugna otiligänglighet för skäl. Roes var hvarken rörd eller öfvertygad; och hon sade det i tydliga ord. tJag beklagar att så ärs, var Vincenzos svar, SAllt hvad jag har att tillägga är att jag i början af September måste vara på min post i Chambery; i annat fall skulle jag gå miste om rmin syssla. Vincenzo behöfde hela sin ejelfbeherrskning för alt icke eäga nägonting vida strän. gare. Han kände sig grywt besviken i sina förhoppningar och ieke så litet uppbragt. Var det med berådt mod som Rosa sålunde tillslöt sitt öra för den mest pätagliga och oemotsägliga sanning, eller kom det sig at bristande omdöme i detta fall? Han grubblade länge öfversdetta bedröfliga alternativ, medan han instioktlikt i en hastig rörelse sökte ett botemedel för sin inre oro. Sedan han vandrat ett godt stycke, äter vände han hem mildrad och lugnad. Klockan var fem minuter ötver den vanliga middagstiden, och herr advokaten och Rosa hade redan satt sig till bords. SAvtligens, utropade svärfadern. Jag började verkligen tro att du inte ämmade äta middag tillsammans med oss i dag.4