Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 3

Richard Gente, e6om blifvit med framgång gifvei i Mainz. Underrättelser från Danmark. Tedrelandet i Köpenhamn anställer i sit nummer för den 9 dennes (itisdags) någri betraktelser öfver hvarföre återtåget frå! Dannevirke tillfogat daneka nationen ett si härdt sleg och genomträngt det med så bit ter emärta och häftig vrede. Tidninger återkallar i minnet de olika meningar, som innan befästningsarbetena företogos och di de påbörjades, sökte göra sig gällande rö rende deras lämplighet samt de skäl sor möjligen nu kunna anföras med afseende pi deras obållbarhet i det skick de nubefunnt sig och med den styrka, man hade till siti förfogande för deras besättande; men — fall följer tidvingen — om man kommit till den öfvertygelse att ställningen var osäker, hvar för tog man då icke sina mått och steg in nan fienden gick öfver Eidern, hverför de monterade man icke skansarne, bortförde all annorstädes envändbar materiel, besatte verken blott med förposter och drog härer tillbaka i en säkrare, mindre utsträckt ställ. ning, antingen den bakom Dannevirke, i hvilken Leessö levererade slaget den 23 April 1848, eller den vid Ban eller den vid Dysppel? Det hade, helt visst, varit för alla en stor ötverraskoning; men dethade dock icke varit förbundet med någon vanära att man öfvergal en ställning, som man efter mogen öfverläggning fann alltför farlig. Hvad har det deremot varit tör meniovg, hvad sundt förnuft uti att förblifva stående, att utmatta trupperna dag och natt genom oupphörlig vakthållning, att låtsa som om det varit fullt allvar att hålla ställningen, att leverera blodiga, ändamälslösa fäktningar, att ännu dagen innan man gaf sig i väg insläppa Westerhafvets förödande vatten öfver marskländerna söder om Hueum, när man i alla fell ämnede öfvergifva ställningen uten svärdsslag? Till och med om de i krigsrådets protokoll förvarede gkälen må i och för sig vara alorig eå vigtiga och öfvertygande, så ursäkta de icke öfverbefglet; ty dessa skäl måste antingen ha faktiskt förefunnits eller hafva kunnat klerligen förutses iekc blott i dagar, utan i veckor och månader. — — Den andra hofvudorsaken till det ofantliga och outplånUga intryck, bändelsen gjort på nationen, anser Fredrelandet ligga för att den oförmodadt och plötsligt tillintetgjort en föreställning som frän forntiden sammanhängde med dess väsen. Måhända, full följer bledet, hafva de minnen, eom knöto sig till Danmarks tusenåriga gränsvärn, haft ett frestande och förledande inflytande på de män, som beslöto delta värns iståndsättande och sedan läto utföra detsamma. Vi veta det icke; men i hvad fall som helet var den tanken, att det ver Dannevirke som skulle försveras, icke mindre tillfredsställande och betryggande för folket än den mäåste ha varit uppmuntrande och lifvande för hären. Härstädes tviflar heller ingen menniska på, att denna, trots sin utmattning, med den bittraste smärta lemnad denna ställning, man beröfde icke berätta oss, att utmärkta officerare, eljest lugna, sansade, kallblodiga män, med tårar i ögonen bedt att få stanna qvar; att första regementet, Köpenhamns lifliga ungdom, med sin teppre chef i sjetsen, skall hafva vägrat att marechera bort och låtit förmå sig dertill föret sedan det erhäll löfte att få betäcka återtå get; man behöfde icke ha sett flere här i staden varande officerare, hvilka den morgon underrättelsen enkom skulle hefra afgått med trupper, under tandagnisslan hugga sina seblar i stenläggningen — för att veta hvad den tänkande och kännande delen af armn — och det är Gud ske lof största delen — varit till mods vid ätertåget. Man har gjort sig saker till ett stort lättsinne då man Defästat Dannevirke, och till eit ännu större då man uppställt armen på detsamma, när det icke var allvar att försvara den. Det skulle varit nästan omöjligt att krigsrådet kunnat fatta sitt nästan evbälliga beslut om dess medlemmer varit genomträngda ef nationens anda, om de i dette ögonblick verkligen vetat hvad de gjorde. Men att ett sådant beslut kunnat fattas låter mycket lätt förklara sig, när man i spetsen för en nationel arme, i hvilken -dansk trobet och värme skulle ersätta både öfning och antal, hade ställt män, som till en del äro fremnande (holsteinare) tll en del gsmla eller föråldrade åsigter förstenade män. Det; ir anmärkningsvärdt, att den ende, som i krigsrådet röstade nej, allmänt påstås vara; den nuvarande öfvergeneralen Littiehau, ty i han är en man med gammalt danskt blod: och ett ädel: danskt hjerta — något som dej! sfriga herrarne knappast hade till sitt förfoonde.