Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 2

beck följde som diplomatiska befullmökti-t ade, hade anländt tll Stockholm, Hemming! c Gadd; denna mystiska personlighet, som kan ic anses för hela denna och näst efterföljande I epoks onda ande, mottog dem här i sittan!e de riksråd och höll dervid detta famösa tal, (som i en sednare tid gaf anleduing till en hel liten broschyrlitleratur), öfverflödande af sådana invektiver mot Danmark och upp fyldt af en sådan galla och ett sådant hat, att något liknande hvarken förr eller sednare någonsin varit inom en svensk rådsförsamling hördt. Tyskarne applåderade. Resultatet blef att riksföreståndaren ställde en svensk flotta af nio skepp till hanseaternas disposition emot Danmark, samt att en svensk armå genast afsändes emot Kalmar. Danmark svarade på detta Sverges tyskvänliga uppträdande med ett fiendtligt infall i sjeltva hjertat af vårt land. Uader detta krig afled plötsligen Svante Sture och hans son, den yngre Sten Sture, inträdde i riksföreståndareskepet. Kung Hans i Danmark afsomnade året derefter, vi komma till Kri-1. ian II:s tid. Hanseaternas gyllne ålder il verge börjar gå nedåt, och med stor hastighet. Deras ioflytande skulle ännu blott en enda gång få luft, — vi komma strax dertill, — men detta endast episodiskt och liksora den slocknande brandens sista flämtande. Kristisn II, man säge om honom hvad man vill, var en man med blek. Han beslöt att göra en ända på hela det tyska öfvermodet och öfversilteriet i Norden och historien kan icke förvägra honom den sanningens dom, att han bättre, än de flesta regenter före honom, insåg hvad som allt hittills motarbetat Nordens enhet. Viskrifva icke här hans krönika, vi försvara ej heller alla de medel, han begagnade i ändamål att göra den skandinaviska idn till en sanning, men vi kunna icke springa öfver hvad som otvunget suter sig ull hela gången af vår framställning. Kristian hade otvifvelaktigt ful:t rätt, då han som en motvigt mot han seaternas merkantila inflytande i Daumark dit inkallande holländska kolonister (Amagera befolkning), och der gynnade den holländska handeln, han hade äfven rätt, då han beslöt sig till att med stränghet (om också ej dertill allt det blod behöfts, eom flöt efter Sten Stures död och Stockholms kapitulation) skära i all den kräfta, som så länge fritt fått tära på vårt land, stormännens herrsklystosd, prelaternas demonstration, partiernas falhet och tyskarnes eviga utsugningaoch undergräfningspolitik. Anvu i det ögonblick han i Stockholm kröntes, var han den herre, som, om han litet mindre förhetsat sig, kunnat blifva tidehvart vets mun och realisera erkebiskop Trolles program, då denne på herredagen i Upsala kort förut hade yttrat: Danske, norske och svenske äro af et. blod, ha gemensamt språk och gemensamma seder; naturen har bestämt dem till att vara en lekamen4. Blodbadet i Stockholm var plus quun erime, une faute. De första, som deråt gladde sig. voro just dessa hanseater, hvilka Kristien II hatade mer, än både folkförtryekande aristokrater och folkförvillande preste-. Derför mottogs också genast den svenska ädlingen Gustat Wasa, den fanatiske danskhataren Hemming Gadds elev och sonen i en af Sverges förnämsta magnatfamiljer, med välvilja och stor gäsurihet af Libeck, då han dit flyktat från sitt ofrivilliga uppehåll i Jylland. Hvem vet — hette det — hvad han kan göra?t Derför lyssnade Liäbecks senat med vänliga blickar och ett smilande bifall till den frimodige unge mannens välta liga ord i den stora salen på hansestadens rådhus, derför bistod man honom också med klingande mynt (det han sednare måste betala med nya privilegier, det är sannt). då han på eget bevåg seglade öfver till sitt fädernesland för att hämnas massakern i Stockholm och sednare skapa en tstark ko nungamakt för Sverge ensamt, vå spillrorua at en unionsmakt, som nu blitvit genom förbållandena gjord omöjlig. Läbeckarne bade icke glömt, att Christian 11 elter Stockholms kapitelation låtit hälsa tll dem, att nu hade han tagit den ena porten till Lä beck4; Gustaf Wasa var tyskarnes svar derpå. Det var sista gångev Hansan skulle på ett afgörende sätt gripa in i våra öden, och vi sluta här. Icke som skulle tyskt inflytande och tyskt öfvermod icke älven i sed: nare tider (ända till Fredrik ll:s beryktade plan till Svergeg delande) kunna spåras i vårt fädernesland. uten derför att den ko nungamakt, som Gustaf Wasa upprättade i Sverge, verkligen var och förblef nog stark till att allt framgent kunna hålla alla slags objudna gäster ett passande stycke från Nifvet på sig, ätven deriör ett efter Hansana fall och upplösning hvarje tysk inblandoing i Nordens politik sammanfaller med den europeiska politiken i allmänhet. För öfrigt blefvo hundra är efter Gustaf Wusa rol lerna omkastade; det var då Sverge som i stället grep in i Tyskland, medan åter detta sednare så godt det kunde tog sin skada igen genom att ännu för en lång tid faktiskt herrska i den gamla konungastaden vid Sundet (wo wir immer unsere besten Siege erfochten haben. Vi hafva svårt att för våra läsares ögon framst en eskisserad bild af de udehvarf, då tysk äregirigbet och herrsklystnad hotade med att låta värt fädernesland undergå samma öde, som det änrnu i dag gerna ville be reda Danmark, ett uppgående i det 7stora Hfäderneslandett. Tilltaget var stort, stolt, om man så vill, men det var — för att be i gagna eitl målande uttryck — för glupskt för utt kunna lyckas i längden. Hela den tidrymd, som ligger mellan den tyska storhetens fall (i Sverge och de tyska Eemärleropen i den i Sförtrycktat fantasistaten Schleswig-Holsiein, betecknar för tyskheten eu lånusam reträtt ur e å orätt innehafda fördelak-