Aftonbladet – 12 februari 1864, sida 3

af tuberkelsjukan. Om den befordrades ge nom en oriktig utfodringsmetod, så upplyste tal. att korna vid Riseberga erhålla dagli gen 15 klöfverblandadt timotejhö, 6 8 hafre-gröpe och 1 rappskakor samt att! denna ration såväl till qvantitet som qvalitei i allo gillats af professor Sjöstedt. Hvadc slutligen beträffade förslaget att grunda der fortgående boskapsförädlingen hufvudsakligen på ärliga inköp af afvelsdjur i större mängd från utlandet, så vore det särdeles betänkligt, enär vådan af att genom dylika inköp erhålla sjuka djur ökades i mån af djurens antal, särdeles som det vore kändt att tuberkelsjukdomen visat sig mycket gängse i England. Friherre Braunerhjelm anförde med anledning uf det myckna ordandet dels om Ayshiredjurens benägenhet för tuberselsjukdomen, och dels :att den skulle framkallas genom en forcerad mjölkafkaetning, att cen mindre Ayshirestam 1846 från England inköpts till Tullgarns lustsiott, der en gammal men vanskött och då obetydligt mjölkgifvande kostam fanne, hvilken derefter successivt förädlats genom den förstnämnda, och bestod nu uteslutande af Ayrshireblod, varvid borde bemärkas att ingen ny tjur under tiden blifvit inköpt. I samma mån stammen hunnit förädlas hade mjölkafkastningen ökats. De högst mjölkande korna nade lemnat pr är i medeltal 1011 kannor och de efter dem fallna kalfvarnes medelvigt vid födseln hade varit 92 och kornas egen medelvigt 1140 ; de 5 minst mjölkvifvande korna hade lemnat pr år 562 kan07; deras medelvigt var 1126 , och de efter dem fallna kalfvarnes vigt hade varit 53 FT. Samtliga korna, mellan 50 och 60, ade pr år lemnat i medeltal 722 kannor mjölk. och de efter dem fallna kalfvarnes vigt vid födseln hade i medeltal utgjort 86 kålp. För utfodringen hade nu på femte iret användts jäsfoder (i vinter 15 skålp. nö, lika stort qvantum halm, 4 å 3 skäålp. sröpe, beroende af sädens beskaffenhet, 2 skålp. rappskakor), enligt de af professor Alex. Miller angifna grunder, hvilka befunits särdeles ändamåälsenlliga. Under samtige åren ha icke ringaste spår af tuberkeljukdomen hos något af der befintliga, eler der födda djuren kunnat uppdagas, cke ens bland de efterhand slagtade. I förlidne Januari hade professor Kinberg anställt en ytterst noggrann under tvenne dagar fortgående besigtning å samtliga är ren, hvilkas lungor särskildt undersökts både medelst perkussion och auskultation och emnat det mest tillfredsställande resultat. Friherre B. drog at ofvan anförda om ständigheter den slutsats, att en etigande mjölkafkastning, förutsatt att utfodringen vore ändamålsenligt ordnad, icke betingade uberkeisjukdomen, och att Ayrshireracen cke var för densamma mera utsatt än anIra boskapsracer. Professor Lundberg (föreståndare för veerinärinrältningen) anförde att den förelragna frågan r.dan skärskådats från flera idor, dock voro några momenter icke så ippmärksammade som de förtjenie. Konitas förslag gick ut på bildandet af nåra större och flera mindre sg. k. rörliga stamholländerier i stället för de nu varande, hvaraf enligt den förut uppgjorda planen lt skulle uppställas i hvartdera afrikets 24 än. Men innebär den framlagda reorganisationsplanen någon så väsentlig föränIring att den gilver garanti för eller åtninstone hopp om att en allmän förbätting af boskapsafveln i landet deraf skall blifva en följd? Förändringen syntes tal. ;ndast skenbar, ty anledningen tiil den reyrganisation som nu påyrkas, uppgifves hemad från det förhållande, att starnholiänderionehafvarne i allmänhet icke förmå sköta le till deras disposition ställda afvelsdju-: en, samt alt de icke heller förmå att förvättra eller ens upprätthålla racens godbet. Im förhållandet är sådant, när endast ett nindre antal djur stå under deras vård, är let väl antagligt att afveln och skötseln kola bli bättre om detta djurantal blefve törre, eller med andra ord skall det blifva ättare att finpa breeders som förmå sköta tt större antal afvelsdjur? Erfordras icke fven skickliga Ybreeders4 till de rörliga rolländerierna, hvilka ju, enligt planenj kola uppgå till ett ganska stort antal? Med tt stamholländeri i hvarje län, såsom önskigt är, skall ju boskapsafveln i allmänhet inna, då den blir på ett mera direkt och ör hvarje orts särskilda behof passande ätt påverkad från holländeriet, och har tt stödja sig på den erfarenhet, som inm detta vunnits? — För ändamålsenligheen af de s. k. rörliga stamholländerierna ynes visserligen en garanti ligga deri att anehafvaren af ett sädant efter ett visst ntal år skall bli egare af detsamma, och tt han derföre skall göra sig mera mån m djurens skötsel och afvelns förbättring. ien under den nu pågående diskussionen ar styrelsen sjelf anmärkt, att det icke arit vårdslöshet eller brist på vilja, utan ristande. förmåga och insigter som vållat et mindre goda tillständ, hvari vissa holänderier sig befunnit eller befinnas, och å orsaken är sådan och den föreslagna eorganisationen icke framställer något meel till dess häfvande, kan man icke heller käligen antaga att någon förbättring af fveln skall genom nämada reorganisation innas, Der kunskspen om sättet för djuens ändamålsenliga skötsel och afvelns led ing saknas, der kan ingen beständigt god fvel uppkomma, eller en mindre god förättras. Man må införa hvilka racet som elst, om de icke skötas väl och om ej örädlingen befrämjas så som sig bör, går jen under eller lomnar åtminstone mindre Ulfredsställande resultater. — Att stamholänderierna, sådana de nu äro, hafva gjort andet nytta kan icke förnekas; att tvenne f dem äro goda, ja till och med utmärkta, å att de tillvunnit sig allmänt förtroende i e orter, der de äro förlagda, har till och ned blifvit vitsordadt af en motstårdare till en n. v. organisationen, och om ett af