Aftonbladet – 12 februari 1864, sida 3

Erei från Norge. Kristiania den 8 Febr. Dannevirke, detta Nordens gamla gränsmärke mot söder, är således öfvergifvet. Danskarne ha dragit sig tillbaka till Flensborg, heter det — troligen blott för att åter draga sig ännu längre tilibaka! Vi hade invaggat oss i sköna drömmar om, att här skulle man hålla stånd, här skulle man strida, här skulle man — kanske icke segra, men åtminstone uthärda en dust, som skulle sprida ny krigareära öfver Nordens vapen och gifva de främmande inkräktarne den lärdomen, att de icke ostraffadt få träda oss för nära. Och nu är denna sköna dröm bortblåst, dessa luftslott ha ramlat, och vi ha vaknat upp inför en sträng och hotande verklighet, hvilken med lyftadt finger säger till 088 — till norrmannen så väl som till svensken: Ditt är felet, du är den skyldige!4 Vi ha så gerna velat håna våra fienders brist på sammanhållning, deras skryt, deras egenkärlek, och nu vänder sig sllt detta mot oss sjelfva. Redan i många år har det varit icke blott ungdomens tro, utan våra statsmäns lära: SVid Eidern är vår gräns mot söder; der skola vi mötas såsom bröder och vid hvarandras sida utkämpa striden mot vår gemensamma mäktiga fiende.4 Och i d.tta ögonblick — står icke en enda svensk eller norsk soldat i våra bröders led! Nej, icke en enda. Våra statsmän leta ännu efter klyftiga rådslsg att bevara den fred, som redan blifvit kränkt af vår fiende. Han har trängt in på vår gata, och vår granne ropar till oss efter hjelp, men vi komma icke, oaktadt vi många gånger gjort honom frimodig genom löftet, att vi skulle vara hos honom i rätta ögonblicket. Och hvad hinder möter väl? Man säger här, att I ären ängsliga med afseende på möjligheten att genomdrifva eder stora konstitutionella reform. Jag erkänner af allt hjerta det berättigade i denna eder ängslan; men det är min fasta tro, alt hela den stora svenska allmänheten är så genomträngd af denna reforms nödvändighet, att hvilken mi nistör som helst, hvilken hädanefter ken tänka att sätta sig emot densamma, skulle objelpligt förströs såsom agnar för vinden. Och är förhållandet sådant nu, skulle väl då reformen kunna förnekas er, sedan I kämpat för ett stort nationelt ändamål? Hvarföre bevaraden I friheten midt under den absolutisliska perukstocksmässighetens värsta tid? Var det väl af någon annan orsak, än att man icke vågade bjuda dem politisk ofrihet, hvilka hade kämpat säsom hjelter för religiös frihet? Det ena binder det andra; en nvation, som ledes af bjerta och tro, har allt att hoppas och intet att frukta. Vi vända våra blickar mot er. En mångårig fred åtnjutes icke, utan att man djupt lär sig uppskatta dess välsignelser, men dess bevarande kan också köpas för dyrt; nu kunde den komma att köpas för en god del af vår ära, och det offret skall norrmannen lika litet gom svensken kunna gifva. Vi vända våra blickar mot er och ert gemla rykte; vi skola finna oss hedrade ef ait strida vid er sida, och vi tro att vår egen broderliga förening skulle stärkas i och med detsamma vi endrägtigt kämpade för Nordens sak. Integen den ledande ställning, som tillkommer er såsom det mäktigaste folket i vårt Norden, och I skolen lägga ny glans till er gamla ära. Vi skola såsom trogne medborgare strida under vår gemensamma ridderliga konungs befäl, Vi skola såsom laglydiga män kämpa tilisammans för fära och rättt mot svek och våld eamt den rofgiriga och revolutionära hydra, som förmått våra fiender att storma fram. Men snart, enart! Klenmodiga råd äro nu de sämsta. Omnia vincit perlinaz virtus! Norvegus.