Aftonbladet – 11 februari 1864, sida 2

eller soldater; ty deras smärta och harm, är — derom äro vi förvissade — ännu djupare än vår, och deras tavkar kunna ännu lifligare än våra utmåla för sig den qväljande bilden af tyskarnes vilda triumf på de herrliga hotande skaosarne. Det är, likasom ofta tillförne varit fallet, icke folket utan konsulerna som svikit. Återtåget från Dannevirke är ett ohjelpligt, politiskt fel. Danmarks hela framtid låg här på en knifsudd, och vigtskålen sänkte sig på olyekans sida. Kriget är nu i sjelfva verket slut. En med heder tillbakaslagen arm kunde måhända från Dyppel och Als ännu hafva hämmat den framryckande fienden, och en sådan kamp skulle i alla fall ha varit berättigad. Men till hvad nytta skulle numera menniskolif offras? Idsted lejonet på Flensburgs kyrkogård skall snart för sista gången hafva blickat ut emot söder med sin hotande bliek, och hvarföre hota, då det numera ej kan bli fråga om alt slå till? Armån kan tilläfventyrs ifrån Als försvara rig sjelf, men Slesvig kan den icke försvara, och vi inseicke i detta ögonblick att det kan bli tal om något försök att drifva tillbaka den styrka, som vi icke hade vågat motstå under de för oss mest gynnande förhållanden. Spelet har således gätt oss ur händerna. Vi ha tills vidare ej annat att göra än att tåla och vänta. Den utsigt till främmande hjelp, som vi måhända hade, är nu förspilld, ty såvida man hade för afsigt att komma, så var det ej så mycket för att bjelpa oss, som för att göra en ända på fiendtligheterna, och dessa skola nu snart afstadna af sig sjelfva, oberäknadt de små försök vi kunna göra på hafvet. Vi veta blott ett, som i detta ögonblick låter sig göra, det nemligen at från de högsta platserna i armån få aflägsnade alla dem, hvilka icke jemte ravg och skicklighet ega det nationella sinne, den kärlek till det fria, oajhängiga danska fosterlandet, som ensam i afgörandets ögonblick betingar det rigtiga beslutet. Hade general de Meza egt detta sinnelag, så skulle hav aldrig kunnat ha hjerta att gifva en dylik order; han skulle ha bellre lemnat sitt lif qvar på de skansar, som nu äro öfverlemnade i den jublande fiendens våld.4 I ett på lördagen utgifvet flygblad yttrar folkethingsmannen Rimestad, arbetsklassens ledare: Det har händt, hvad ingen dansk man väntade. Det har händt hvad en hvar, i hvars bröst ett hjerta klappar för gemla Danmarks ära, med den djupaste harm skulle ha förkastat blotta tanken på. Vår tappra bär har fått order att utan strid öfvergifva den ställning, eom den satte sin lit till, och till ersättning har den fått en proklamation, full af ord, men utan en gnista af dansk anda. Kanonerna skulle hä stäfjal fiendens öfvermod, säger proklamationen; hvarför ha de då icke gjort det? Kanonerna hafva fallit i fiendens våld — ja det måtte nu så vara, derest de hade blifvit försvarade i manlig strid — derest det hade kämpats sådana strider för dem, som kämpades vid Fredericia och Isted — namn, som man har haft den djerfheten att påminna om i modlöshetens proklamation. Nej! — nu har det lemnats mera qvar i skansarne vid Dannevirke; der har lemnats qvar härens förtroende till sig sjelf och sin sak; der har lemnats qvar nationens tro och hopp; der har lemnats qvar Danmarks ära! tKanoner kunna ersättas; men hvem kan gifva oss ersättning för soldaternas och hela folkets obeskrifliga sorg och harm, för landets och härens ära? Skola vi icke snart i tyskarnes jubel och hån, skola vi ickei Europas missaktoing snart få en måttetock på hvad våra styresmän hafva lemnat qvar vid Dannevirke jemte våra kanoner och våra förskansningar? Men — ännu slårig har danska folket I uppgifvit tron på sig sjelf, icke heller ekall det göra det denna gång. Nu gäller det först att på det allvarligaste tega ihop med de män, som hafva rådt vår konung till det förfärliga steget. Det gäller för landets representation att visa sig värdig sin ställning och att fordra den strängaste räkenskap. Oeh först och främst gäller det att upprätthålla modet, att sluta sig fast ihop som en man och att till det yttersta genomföra den strid, som de nuvarande styresmän ba saknat mod eller förmåga, eller begge delarne, till att hålla ut i sju dagar.4