Aftonbladet – 11 februari 1864, sida 2

känna Florenz, endast blifva tråkig, och fullkomligt onyttig för dem som icke göra det. Vi vilja endast nämna det, som icke är en nyhet för någon, nemligen att vårt unga par vid hvarje steg stötte på minnen, namn och arbeten, hvilkas blotta omnämnande fyller tjugofem millioner italienares hjertan med stolthet och tacksam vördnad. r dessa ädla namn, minnen och arbeten, skulle den gnista framlockas, som skulle uppvärma Vincenzos Galatea till en ny varelse. Unge Candia hade tagit till sitt högqvarter ett tyst och stilla hotell icke långt från kyrkan Santa Croce, och sällan var det att han, antingen på borteller hemvägen för deras vandringar, icke gick in i den vördnadsbjudande byggnaden för att söka inspirationer vid Machiavellis, Galileos, Alfierig, Michael Angelos och Dantes grafvar. Vincenzos uppfostringssystem var lätt och enkelt; han valde till ämne de mest anslående händelserna i Italiens historia, som återkallades i deras minne af hvad de sågo — såsom t. ex. Capponis stolta svar till Carl den åttonde, Ferruccios död, hertigens af Athen fördrifning, och dylikt; han gaf Rosa en kort skildring deraf och läste sedan för henne om aftnarne de närmare omständigheterna, skildrade af Villani eller Machiavelli. Ännu oftare nöjde sig Vincenzo att läsa för henne sådana ställen ur Dantes Divina Commediat, Petrarcas politieka tCanzoni4, Alfieris tragedier eller Foscolos Sepoleri, hvilka bäst förkroppsligade de känslor hin önskade ingifva henne. Naturligtvis gjorde Vwrcenzo allt detta varsamt, försigtigt och i små doser. Af allting hatade han värst allt slaes pedanteri; han visste äfven ganska väl huru mycket Rosa kunde täla, och dessutom var han förälskad — tre osvikliga medel mot att blifva långtrådig och tråkig. Afven om han skulle haft något anlag derför, skulle han saknat tid dertill, så stor del af tiden upptogs af de nöjen och förströelser som Florenz erbjöd. De svala aftontimmarne sågo dem oftare äta glace i Cascine eller Boboli, eller någon at teatrarne eller på ett conversa-! sione, än studera fäderneslandets eller dess i store mäns historia hemma i sina rum. Rosa lyssnade till honom och hans läsning ofta med nöje, stundom med verkligt ntresse, alltid med beredvillighet och synbar önskan att göra honom till viljes — aldrig med ringaste tecken till att en patriotisk