Aftonbladet – 11 februari 1864, sida 2

Jutrymmande är både en nationel vanära och ett ohjelpligt politiskt fel. Det var således meningen med alla de stora orden och klingande fraserna, och detta är den frukt, som vår moderne biekop Anders Suneson hemförer från sitt härnadstäg mot hedningarna. I Man skall strida? — sade Monrad i landsÅtinget — för att hindra att en främmande . Å L j makt tränger in i Slesvig; man skall strida dför att jaga dem ut ur Slesvig, som tränga Isig ditin... Vi tillstädja icke en enda tysk dsoldat att komma in öfver Eidern, utan att dvi göra det bästa motstånd vi förmå och Jsöka af all makt att jag ut dem, derest nåI gon skulle ha trängt sig in i Slesvig!? Hur Å kraftfullt, hur energiskt det låter! Och så, när det kommer till kritan, så öfvergifver j man utan strid, utan verkligt motstånd den bästa ställning vi hafva och drager armån Åoskadadt4 tillbaka till en ställning, der den jär i säkerhet, men der den lemnar hela Slesvig alldeles öppet för fienden. Hvilket skawmligt handlingssätt, hvilket svek emot de olyckliga danska slesvigarne, som nu lemnas i händerna på våra tyska motståndare och hela det revolutionära partiet, hvars länge dolda hat skall utösa sig öfver dem. Maktlösa skola vi danskar se på detta, de tyska skarorna skola vältra sig fram ända till Kongeaaena och bemäktiga sig allt hvad de stå efter, ?Schleswigholstein? och Augustenborgaren skola blifva proklamerade öfd verallt, de danska embetsmännen och de trogna slesvigarne skola blifva förjagade som hundar, och vi kunva icke röra ett finger till deras försvar, vi kunna blott från Als och Dyppels höjder, sgjeltva i godt behåll, sända dem en medlidsam blick. Var det derföre som vi offrade millioner på befästande af den gamla vallen, som 1848, förfallen och grusead, försvarades bättre af tio tusen än nu af femdubbla antalet? Var det derföre vi lemnade våra pengar, våra söner och våra bröder till en armå, den talrikaste, bäst utrustade och kraftigaste som Danmark någonsin har egt? Om hären hade blifvit slagen af fienden, om döda och så rade hade räknats i tusental, om den derefter hade måst utrymma Dannevirke, om den vore upplöst i flykt öfver hela halfön — eå skulle olyckan och sorgen dock icke vara så stora som nu, då denna här, räddande sig sjelf, men hvarken ären eller fäderneslanflet, har fått betallning att öfvergifva den enda post, från hvilken den kunde skydda Slesvig. Konungen sade nyligen i en proklamation till armen: Ett onödigt offer af ett menniskolif är för mycket, men intet lif är för dyrbart för fäderneslande:s räddning4. Vi taga nu fasta på dessa ord, för att på dem grunda en sträng förebråelse. Hvarföre dT uppofirades vid Mysunde och Bustrup lif och blod, när det likväl var meningen att öfvergifva den ställning, till hvilken dessa I båda punkter höra? Blodet ropar högt från jorden på Mysunde skansar och Kongshöien, gråtande mödrar och fränder fordra tillbaka sina kära stupade af dem hvilka bära skulden för detta som vi nu se Sovödiga offer?. Och efter att hafva utgjutit detta blod öfvergifver man nu det enda ställe, der det i sjelfva verket kunde kämpas för fäderneslandets räddning, och der intet lif skulle vara för dyrbart4. Hjertat vill brista när man tänker derpå, när man låter tanken dväljas vid allt det som inom en så kort tiderymd blifvit oåterkalleligen förloradt. Hvart ord vi förnimma från armån eller från de sårade, som hit anländt, andas mod, förtröstan och uthållighet; sjelfva våra fienders berättelser vittna om huru vanskelig för dem den uppgift var, från hvilken man nu befriat dem, och huru hårdt de behöfde storma emot den port, som man nu för dem lemnat öppen. Det gamla förstärkningsmanskap, som gick från hustru och barn till att lida mödor och faror, var genomträngdt af förtröstan, af hänförelse och fosterlandskärlek. De ville hellre lemna sina lif, än tåla att tysken blefve herre i Danmark, och otaliga äro de rörande drag, som vi köpenhamnare kunna berätta om denna trofasta allmoges fosterländska sinne. Nu är allt detta förspildt, allt detia till ingen nytta. Hänförelsens heliga eld kan endast brinna i hederns rena luft. Men hvilken stämning tror man väl kan råda inom armån efter denna flykt? Den gick från Holstein utan svärdslag och såg med mödosamt bekämpad harm flaggan och nationen insulteras söder om HEidern, men den bar allt detta. Den låg i sex veckor i 3lesvig, fördrog mångfaldiga besvärligheter, plågades af köld, led brist på lifvets förnämsta förnödenheter, mäste göra ansträngande vakter och förrätta tongt arbete; men den bar allt detta. Den hoppades på kampens och vedergällnipogens timma. Dess mod och kraft blossade upp vid de första ärofulla träffoingarne. Men då ljöd midt under sefam cch tillförsigten ordern till återtåget. cke ett enda af de förbittripgens och sorens ord, som i dessa dagar låta höra sig, skall falla tillbaka på armen, på offi NRO KSV IOK ATI SANNA Nr än känna Florenz, endast blifva tråkig, och fullkomligt onyttig för dem som icke göra