Aftonbladet – 11 februari 1864, sida 2

nat mod eller förmåga, eller begge delarne, till att hålla ut i sju dagar.4 Kongl. Moj:t har, enligt Posttidningen, den 9 innevarande månad till borgmästare i Carlshamn utoämnt och förordnat magistratsekreteraren derstädes, fil. mag. G. Tauson. — Kongl. Maj:t har uoder den 2 innevarande månad utnämnt och förordnat: vid Göta artilleriregemente till kapten, löjnanten O. H. Pripp; vid Westgöta regemente till kapten, löjtnanten V. Z. Hall, samt uti armån: till öfverste, öfverstelöjtnanst KIT SEN PRADA sträng blifvit anslagen i hennes bröst. Långt ifrån att förebrå henne detta, upptäckte Vincenzo en hel mängd skäl för hennes rättfärdigande — hennes brist på uppfostran, den tränga krets i hvilken hon bade lefvat, 0. 8. v. — och litade på att tiden skulle åstadkomma en förändring häruti. Han kände sig tacksam mot henne för den goda vilja hon tydligen visade, för hennes oföränderligt glada och angenäma lynne, för det lätta sätt hvarpå hon tog de många små obehag, som äro oförenliga med vistelsen i hoteller. och för det ordningssinne hon alltid visade. Rosa var, på hennes mans uttryckliga begäran, den som hade om hand och antecknade utgifterna, och det var med elit verkligt nöje han såg den metod, den ordning och prydlighet hvarmed hon förde sina räkenskaper. Afven i en annan kardinalpunkt förtjenade hon allt beröm och fick det äfven af sin man utan all inskränkning, och det var för enkelheten i hennes drägt. I trots af exemplet gaf Rosa ej vika för nägon af modets ytterligheter Sent en varm afton sutto de på terrassen uppe på hustaket. Florenz, badande i det mjuka, smältande månskenet, hade sin egen melankoliska tjuskraft, som gick Vincenzo djupt till hjertat och, utan att han visste det, framkallade tårar i hans ögon. Och då han nu satt der och betraktade det, och tänkte på dess stora minnen, fylldes hans själ af hänförelse och han öfverlemnade sig åt en herrlig drömsyn af det tillkommande, klädende den i eldiga, entusiastiska ord. Han målade Italien fritt, oberoende, förenadt — målade återvaknandet af dess genius, dess sköna koister, dess handel, den förökade glansen af dess hundrade städer... Med påtven till dess ötverhufvud4, inföll Rosa, med ett utbrott af hänförelse, som var fullkomlig ny hos henne. Vincenzo såg på henne, likasom om han plötsligt vaknat ur en dröm, och rynkade pannan, men det fanns ej någon anstryknivg af otålighet eller missnöje i hans svar. tHvarför just påfven, min älskade? Ita: lien behöfver till öfverhufvud någon somär i stånd och benägen att draga svärdet mot dess fiender, men påfven kan inte göra det Han nekade, som du vet, att förklara Österrike krig. ?Ja?, fortfor Rosa, men Gioberti understödde ju påfvens anspråk på att vara Italens skef fx