Aftonbladet – 10 februari 1864, sida 3

föreskrifter verkligen komme till utförande. Föreskriften, att alla till afvel afsedda horoboskapsdjur vid den egendor, der dylikt stambolländeri finnes uppstäldt, skulle tillhöra stamhollanderiet, afsäge att förekomma spridandet derifrån af andra än fullgoda djur samt vore naturligtvis förenad med det vilkor, att alla andra än så beskaffade ungdjur skulle nedslagtas eller på annat sätt göras till afvelsdjur otjenliga. Då, enligt hvad föreslagits, dessa holländerier komne att innehålla vida större antal djur än de npuvarande, borde tillgången på dugliga atvelsdjur ingalunda blifva mindre än hvad för närvarande vore fallet, men säkerheten om deras beskaffenhet deremot vida större. Men föratom uppställandet af dessa fasia stam. skolor för de racer, medelst hvilka en förädling af den inhemska boskapen afsåges, och hvilka under alla förhållanden, och således äfven då import från utlandet af en eller annan orsak ej vore möjlig, skulle lemna tillgång till här tjenliga afvelsdjur, borde stamholländeristyrelsen fortfarande, liksom hittills, låta sig angeläget vara att sprida största möjliga antal utmärkt boskap hos den enskilde jordegaren inom landets alla delar, och detta skulle genom så kal lade rörliga holländerier, på sätt törvaltningskomitån föreslagtt, vida fullständigare ega rum än medelst de nuvarande stamholländerierna. Under det att nemligen nuva rande 12 stambjordar genom den från dem fallna, kronan tillhöriga afvel, ej förr än under år 1880 skulle lemna tillgång till alla läns. förseende med stamholländerier, — och detta i lyckligaste fall, samt med en vida större progression i djurens antal än den hittills varande, — skulle under samma tidrymd, genom tillämpning af idn om så kallade rörliga holländerier, om dessa ställdes på 5 års amortering, antalet at inom landet spridda hjordar utgöra 44, och detta utan att nägon tillökning uti hittills disponibla anslag af statsmedel vore erforderligt. Man hade ingen anledning till stt förutsätta att dessa stamholländerier skulle blifva sämre skötte än de nuvarande, och rörligare i den bemärkelse, att de oftare komma att ombyta station, torde de ej heller komma att blifva, ty äfven de nuvarande stambjordarne kunna ju förflyttas efter 6 månaders uppsägning, och erfarenheten visade att sådant ock redan ej så sällan egt rum. Den fribet dessa holländeriers innehafvare eller egare skulle ega i afseende på afvelns oppfödende komme visserligen sannolikt i mänga fall att orsaka en minskning i antalet af derifrån försålda afvelsdjur; men qvalite ten vore härvid af ojemförligt större vigt än gvantiteten, och det egna intresset vore utan tvifvel här såsom alltid en mäktigare häfstång än allt reglementerande och tvång. Skulle för öfrigt en eller annan innehafvare af dessa hjordar så illa uppfatta sitt eget iotreese, att han missvårdade sina djur, vore derigenom orsakad förlust af vida mindre betydenhet, än då samma förhållande egde rum med de nuvarande stamhjordarne, ty fastän hjorden nu i dylika fall flyttades till annan lokal, fortfore dock den menliga inverkan af hjordens missvård under flera år, och detta ej blott på afkastniogen i mjölk, utan ock på afvelns beskaffenhet, under det att, i sednare fallet, lösesumman för samma bjord satte styrelsen i tillfälle att i den missvårdade hjordens ställe genast anskaffa en ny. Af synnerlig vigt vore ock att styrelsen genom dessa alltjemt fortgående inköp blefve i tillfälle att tillgodogöra landet de framsteg i boskapsförädling, som onekligen oafbrutet egde rum, och detta i utlandet i vida högre grad än hos oss, likasom att äfven inom landet hvarje skicklig och omsorgsfull djuruppfödare uti styrelsen hade ett påräkne en säker kund af sin produkt, då naturligtvis ifrågavarande uppköp borde ega rum hvar belst tillgång funnes till fullgoda djur, och en säker atsättning vore ju den starkaste sporren till omsorgsfull värd. Genom den amortering af inköpskapitalet, som låge till grund för idn af de rörliga holländerierna, vore ock möjlighet beredd för mången intelligent, men mindre bemedlad landtman alt blifva egare af en bjord, hvars värde utan denna förmedling öfverstege hans krafter, och det är ej alltid den kapitalstarke landtmannen, som bäst förstår sitt yrke. På dessa och af föregående talare anförda skäl förordades varmt förvaltningskomitns förslag. Ett vidhållande vid hittills följda väg för stamholländeriernas verksamhet skulle ovilkorligen nödsaka styrelsen att vidtaga åtoärder för stemholländeriernas bestånd, som, ngripande i stemholländeriinnehafvarnes enskilda hushållning, af dessa mer än sannoikt skulle kännas så tryckande, att få personer torde befinnas villiga att underkasta sig desamma. Brukspatron Hedengren hade begärt ordet emedan han uppmanats att yttra sig, ochh. han gjorde det desto hellre, som frågan var af stor vigt. De vilkor som stamholländerinnebafvaren åtagit sig voro icke betungande, enär det utgjorde en fördel att utan något sapitaliillskott få mottaga kreatur, med omsorg inköpta, och att för dem erlägga 5 gi årlig ränta, d. v. s. ett ungkreatur för hvar jugonde ko, och den omständigheten att styrelsen derjemte rekryterat holländeriet ned ett lämpligt svtal af de bästa ungdjuen, mot det att lika många äldre kor utpallrades, hvilka blifva innehafvarnes enskilda egendom, är icke heller betungande, när holländeriet derigenom blef med hvarje ir bättre och sfkastningen högre. Stamholänderiinstitutionen är i hög grad ändamålsenlig; den hade gjort stor nytta på boskapsfvelns förädling, och talaren beklagade att örslag blifvit väckt att förminska holländesernpag antal, hvilket han ansåg lättsinnigt, jå man i stället borde bemöda gig om utt öka deras antal, så att ett dylikt kunde ionas i hvarje län, ty derigenom blef det ör landtmännen vida lättare att erhålla goda fvelsdjur, än om sådana skulle anskaffas ,å längre efstånd. Talaren betviflade att någon stamholländeriinnehafvare vore missoelåten med kontrollerna. — Ju strängare zontroll styrelsen utöfvade i afseende på holländeriernas värd, desto bättre vore det.