Aftonbladet – 10 februari 1864, sida 3

Det är sådana fel som alltid bestraffas af häfdens Nemesis. Hennes lagbok har mystiska länkar. som binda lifvet vid döden. Hon gör ofta väldiga språng, öfver en ell.r flera generationer, för att så mycket tyngre slå ned på det utsedda försoningsoffret. Men hon uteblir aldrig. Lika visst som den beskedlige Ludvig XVI instämdes en ligt denna lag att svara för dragonaderna och Nantesiska ediktets återkallande, ati betala räkningarna för regentskapets supåer och Ludvig XV:s tbjortpark — lika visst skola folken, i kraft af samma lag, uppbära följderna af sin tanklöshet eller båglöshet. Ve derföre dem som förfela rätta stunden, när minuten har seklets vigt! Till denna slutpunkt kom jag från utgångspunkten : markis de Champrogå Sundbergs patriotiska fras om Frankrikes ridderlighet. Att folken skola vara så beroende af en ledares initiativ! O, mortalium genus fragile! skulle en klassiker hafva utbrustit, men mig rann i sinnet, jag vet ej hvarför, Tegnårs qväde om Asatiden: Du sofver, Heimdal, son af de nio mör, Och Gulltopp hvilar, och Gjallarhorn rostas och tiger. Till Himminborg syns mer ingen stig som för, Och Surturs slägte ovaktade Bifrost bestiger. I höga minnen, i häfderna än I stån, Som tomma harnesk, dem ingen kan fylla på jorden. Den slappa tiden skygger med skräck derfrån, Oeh hjeltelifvet är endast en saga i Norden. Sof roligt forntid! Fåfängt Iduna mer, Drar dina bragder, som rostade svärd, utur frafyen Ett annat slägte till främmande Gudar ber, Och sångens senor ha brustit, som handlingens glafven, Serra Heimdal! Blås som till Ragnarok, Så himlen remnar och Valhallas herrlighet flammar. Och dagens dvärgätt, så kraftlös, så öfverklok, Må tro på ljungarn som nalkas med straffande hammar. Håkan Röde.