Aftonbladet – 10 februari 1864, sida 3

4 nn Politiska Smulor. I Något om initiativ. Hvad vi svenskur ändå måtte ha bra litet sinne för politiken! Detta var den tanke som sysselsatte mig då jag i lördags afton återvände från Drumatiska teatern, der Richard Sheridan hade gifvits för första gången. Och huru hade jag kommit på den idn? Jo, i nämnda pjes uppträder bland andra en gammal transk emigrant, markis de Champroesg, som under en poiitisk tvist med några engelska aristokrater, ses amis les ennemis, proklamerar såsom Frankrikes odödliga ära, att det alltid oegennyttigt antager sig den svages cch förtrycktes sak mot förtryckarenX. (Jag ber den förträfflige markisen om ur-ökt, i fall jag mindre väl tournerat hans fras, meu sådan var dess syftning!) Dessa ord yttrades några få ögon blick efter det att underrättelsen öm dådet vid Dannevirke hade hitkommit och fyilt alla sipnen med bestörtning och harm. Kan man pu tänka sig ett mera frestande tillfälle till en teaterdemonstration? Jag är ötverlygad att om en röst i saiongen härvid i hade infallit: t. ex. i Danmark !4 så skulle en annan genast varit färdig med tillägget: Soch i Polen! och en tredje: och i Italien! och demonstrationen hade varit gjord! Men nu fanns det lyckligtvis icke i salongen någon initialivets man, och demonstrationen uteblef. Märk väl att jag säger lyckligtvis; jag är således låvgt ifrån att slendra demonstrationens uteblifvande — jag framhåller det endast såsom ett utmärkande drag hos den svenska publiken, ja, såsom ett vackert bevis på denna publiks känsla för decorum, att kunna lemna ett så frestande tillfälle obegagnadt, hvilket jag icke tror skulle skett på många andra ställer. Och jag tror icke heller att ens den argaste tDänenfresserX, ifall någon sådan finnes, skall misstänka mig för att härmed ha velat uppegga till en sådan opinionsyttriog; jag bar fastmera gjort den omöjlig, ty tillkommen nu efteråt och genom en impuls utifrån, skulle en sådan dernonstration vara värre än ett fel — den vore en dumhet. eMen då tycker jag .. Ursäkta att jag afbryter dig, högt värderade läsare; du har fullkomlig: rätt i hvad du nu ämnade säga: ofvanstående rader kunde ganska väl ha varit borta. Men jag bar nedskrifvit dem såsom en förklaring öfver huru jag kommit in på de djupsinniga betraktelser som nu följa.t Jag kom nemligen härigenom att tänka på vigten af initiativ. (Jag är verkligen emåförargad hvar gång jag nedskrifver detta ord, derföre att det, så talande, så fullvigtigt, icke på några vilkor kan förmås att ikläda sig de svenska lärgerna. Förgäfves har jag letat i ordböcker och i min egen fa.abur efter ett motsvarigt svenskt ord: jeg har icke funnit ett sådant. Också tror jag att sjeliva Iwar Arwidsson och J. A. Hazelius, dessa outtröttliga förföljare af Sintränglingar? i svenska språket, aldrig beskyllt anlitare af ifrågavarande ord för Stankelättja.) Tnitiativ! Huru mången gång har icke, i verldshistorien, ett i rättan tid uttaladt ord uppkallat ett segerrikt motstånd mot ondskan och förtrycket! Huru ofta har icke en fana, buren högt af en fast och djerf band, samlat omkring sig den sanningsökande obeslutsamheten och gifvit ett medvetet mål åt obestämda sträfvanden! Det är klart, att om tiden icke är mogen att lyssna till reformatoro, om folken icke äro redo att jäterbörda sina rättigheter, så blifva talarens åskor endast tomma ord, som förströs af vinden utan att qvarlemna spår; men också, huru mången gång har icke situationen varit färdig, utan att situationens man blifvit funnen! Minan exploderar i samma ögonblick gom luntan sättes till kruttunnan; tråden tändes förgäfves, om det explode rande ämnet icke förefinnes, och detta åter kan i sekler ligga begrafvet i jordens in nandömen, om ingen hand har mod attantända kruttråden. Individen skapar icke situationen, men han begaguar den. Reformationen skulle helt visst blifvit fullbordad utan Luther, och den franska revolu tionen utan Mirabeau: men utan Wittenbergermunkens eldiga diatriber skulle aflatskrämeriets styggelse ännu kunnat fortsättas i många år innan den fruktansvärda explosionen mot påtvedömet hade inträffat; och utan det djerfva rop, som höjdes af den franske Demosthenes, skulle ie tiers tat ännu länge kunnat förlora en dyrbar tid med lumpet dagtingande. Det gifves epoker i verldshistorien, då sjelfva marken tyckes skälfva afrörelse och luften darra af väntan, då hvarje hjerta klappar fortare, hvarje öga eldas af hopp — och denna tidens födslovånda blir ett missfall, denna verksamhetslust urladdar sig i fruktlösa ansatser, och allt åierfaller i modlöshetens vanmakt. Och allt detta derföre att det rätta ögonblicket förfelades, i derföre att en kraftig impuls fattades, derföre att den oförfärade ledaren icke stod en 3 handlingane atund