Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 3

i åsigterna till en åsig ä Utrites korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 27 Januari. Under det att Europas ögon äro riktade på Eidern förlorar vår regering icke ur sigte Lwelien, som är dess gnagande mask. Om en rörelse skulle utbryta i Italien i vår, skall det franska kabinettet, som tror sig kunna lugoa Österrike i detta afseende, säkerligen icke bli öfverrumpladt. Franska sändebudet i Turin och konsulerna på hela halfön skicka oaibrutet underrättelser till Paris rörande det garibaldiska partiets handlingar. Uaoder det jag skrifver detta, återupprättas alla komiter; de ämna försöka att åvägabringa ett nytt Aspromonte mot Venedig, såsom man för två år sedan gjorde mot Rom, Planen är att taga Venetien i flanken, att börja anfallet från kusten, gevom att revolationera alla befolkningarne, till och med Albaniens, om man kan det, genom stt söka räcka Ungern en hjelpsam hand. Här invaggar man sig i hoppet, att Garibaldi ej har tillräckligt fast rot i lan det, för att man skall behböfva på allvar befara en resning, om Victor Emanuel är in bona fide och Napoleon uppriktig, då han förklarar att han skall lemna Italien åt sitt öde, ifall det anfaller Österrike. Allt beror af dessa båda suveräners ställving. Ett parti fiones här, som tror att det må hända vore bäst både i Europas och isyn nerhet i Österrikes intresse att de revoluiionära försöken icke qväfdes i sin linda. I detta partis tanke skulle det vara bättre för Europa att börja ett lojalt krig än att åse skådespelet af dessa oupphörligen återkommande konspirationer, dessa lönliga och ständiga anfall mot den stadgade ordningen, mot fördragen. Det är bättre, menar man, att Italien förklarar Österrike krig, att det öppet på Lombardiets fält bebandlar den eviga frågan om Venetien, än att det oupp hörligt oroar det och lockar det in på en på förhand af bakbåll uppfylld terräng. Tillståndet i Italien kan icke fortfara sådant det nu är, icke ens om man ser saken ur piemont-sisk synpunkt. Italiens konung ruinverar sig; han her en arm, som är fyra gånger för stor för hans område. Han kan hvarken permittera eller förminska elier snvända eller ens besolda den; och till råga på olyckan är status qvo icke möjligt, ty det skulle oupphörligt medföra förfärliga skakningar, hvilkas äterverkan alltid skall sätta Europa i fara. Franska regeringen bemödar sig, såeom jag nyss nämnde, att i alla tonarter lugna Osterrike. Men man misstror dess löften. Men vet fullkomligt väl, att om kejsar Napoleon hejdade sig vid Villafranca, var det derföre att Frankrike från Mincio till Adriatiska hafvet skulle ha mött Tyskland, som reste sig för att försvara en linie, hvilken det betraktade såsom nödvändig för dess områdes säkerhet. Venetien är nyckeln till Tyskland, har en tysk suverän yttrat, och derföre skulle Napoleon lI bakom Tyzrkland ha funnit Europa, och derföre var det också som han hejdade sig. Men nu äro förhållandena icke desamma. Tyskland sjuder och jäser; Österrike har sina blickar vända åt ett annat håll. Hvem vet om icke Victor Emanuel anser ögonblicket vara inne att anfalla det, begagnande den slesvigska frågan. Man frågar sig äfven hvarföre en stor tidning i Paris, hvars halfofficiella karakter är känd af hela diplomatien, för några dagar sedan yttrade, i anledning af Victor Ema noels ord den 1 Janusri, då han lyckönskades af kamrarna: Konungens af ltalien språk är ingifvet af liflig och uppriktig patriotism. Det är ett stort och ädelt mål vu föresätter sig, Venetiens befriande. Ingenting förljenar mera vårt iutresse och Fraokrikes sympatier än de italienska befolkningarnes öde, hvilka stå qvar under ett främmande välde. Må vi hoppas!? Jag behöfver ej säga er, alt Garibaldis nyligen utfärdede proklamation gjort ett ofantligt stort intryck i Wien. Man inger alt enslipgen på Caprera inspireras af sina gamla mionen och att han, så till sägandes, utgör en stat i staten. Man påstår väl att Minghetti, eedan han till prefekterna aflåtit ett energiskt cirkulär, skall under ett samtal med sin omgifning ha yttrat: ?Jag skall, ow så behöfves, skicka en korporal och fyra man till handlingspartiets centralkomit, och ellt skall vara slut!? Men man tror här att i bästa fall den italienska ministårens fredliga parti bedrager sig, och att om Gari baidi fortgår på den bana han beträdt, skall hav frammana oerhörda svårigheter. Det påstås att hans harm för närvarande är stor, Då han för några dagar gedan med några