Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 3

krämarvälde, söm utsög vår merg, slog myn pf folkets godtrogenhet och betalade e synt och nästan tafatt gästfrihet med et nde högmod öfver sins fyllda penning r, vi hade 4illräckligt äfven af tysk cerdöme, och mot detsamma, som än i dag nere vid Eidern under namn afSchleswig holsteinische Ritterschaft fortsätter sin gamle medeltidswadition under föga förändrade for. mer. Fiera af våra svenska städer egde verkligen under ett icke så kort tidrum er blandad nationalitet, derliksom i Slesvigs 4blandade distrikter4 tyskt kyrkospråk pockade på Xlika berättigande4 och tysk borgararistokrati knuffade sig fram till högeätet i kommunelstyrelsen. Dock lyckades det icke dessa tyska gäster, oaktadt all deras framfusighet, all deras liknöjdhet för medlen, all deras importerade Shögre tyska kultur?, att för osa etablera något Schleswig Holstein, de nödgades tvärtom slutligen, ehuru först efter en förtviflad kamp, att släppa sitt rof och att öfvergifva sina vunna fördelar. Tillbasadrifna på detta håll, hakade de sig då krampaktigt fas. i Danmark, för alt ätminstone der hålla sig qvar; vid hvarje steg genom detta lands häfder märker man, ännu under de trepne sistförflutna årbundradena, spären af den Sfredliga förtyskningens, den tyska politikens och den tyska intrigens mefistofelesklöfvar. Sent omsider undanrängdt också från denna mark, undanskjutet af det äteruppvaknade danska folkmedvetandet, har Tyskland till slut icke i Nor len haft annat qvar, än det arma Slesvig, såsom ett experimentalfält för dess politiska esuitism: det har varit den sista position lerifrån Tyskland ända till i dag sökt i varje ögonblick sträcka sig vidare ut, alrig öfvergifvande hoppet om att änen gång unoa fiona ett lärspligt tillfälle till att återaga sitt inflytande i Nordens angelägenheer och till att viga Östersjön vid Xdas grosse aterlandX4, liksom dogerna fordom vigde Adriatiska hatvet vid Vene iig. Vi hafva här endast i allra största kortet antydt gången och utvecklingen af en örelse, hvilken i sjelfva verket åt vårt eget ands säväl kulturhistoria, som politiska häfkr, gifver en alldeles specifik pregel för ett elt tidehvarf. Den öfverskrifi, vi satt på enna lilla öfversigt, och hvilken måhända kall hafva med förundran slagit någon vid örsta ögonkastet, är på intet vis en paraox, utan angifrer ett bestämdt fektum med karpa konturer. Den-.a fråga, som är danskyek, har en gång — erinrom oss detta! — arit svensk-lysk, i den rama verkligheten, m ej till namnet. Det handlade då, som u, om tysk invasion få nordisk grund. Jem;relsepunkterna och likbeterva äro mångaanda mellan förhållandena den tiden och yrhållandena i vära dagar, ehuru scenen vit ombytt. Allt detta synes oss förtjena 2 liten närmare utveckling, vi skola för;ka en sådan. Den skall kanske tjena till it sätta åtminstone ett och annat, hvad till oonblickets brinnande fråga hörer, på sin itta plats, till att kalla åtskilliga vidtsvät-j. wide och osäkra tankeexperimenter tillbaka 1 en simpel sund logik och till att samla j: igterna till en åsigt. -—