Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 3

!el men det är likväl något, det är alltid en utElgängspuokt på sitt vis. Vid frågan huru 18 långt man åter ifrån denna utgångspunkt skall gå vidare utöfver det mer elier min dre negativa intressets gräns, der blifva jåsigterna delade, der börja konsideratioSI oerna att korsa hvarandra och betänkligheejterna att anställa sina kalkyler. Vi förunri dra oss deröfver mindre än många anda. I Ty vi hafva sjelfva något litet deltagit i de mångåriga debatteana rörande denna sak, tl vi hafva derunder upprepade gånger måst I göra den erfarenheten, att vi äfven med den ålstörsta ansträngning att hålla frågan ren t I från obehöriga utväxter och att reducera riden till sina enklaste grunddrag, dock icke ellyckats att göra oss fullt förstådda, och vi elhafva efter åratal af bemödanden måst finna loss i att göra arbetet ov igen. Orsaken SÅ härtill är icke den, att frågan i sig sjelf är Clså djupsinn:g, abstrakt eller invecklad, den i skulle då snarare ligga deri, att bisxkerna Plofta här i verlden intressera mängden mest, att ögonblickets små episoder, mer och min dre pikanta, vanligen ega en stor makt till att bortdraga uppmärksamheten från det större, liksom i ett drama det ofta är de rjinvecklade scenernas trassliga härfva, som kommer åskådaren att helt och bållet förbise styckets innersta mening, eller i ett poem detaljerna, som förledt läsaren till att tlofia icke ens bry sig om att söka dess ge comgäende id; för de flestas räkniog tro vi emellertid, att orsaken dock allra snarast är den, att den danska frågan blifvit efter band så pass intrasslad, att icke rätt många haft lust att följa pjesen till slut (det ges intrigstycken, Isom underhålla, det ges andra, som endast trötta.) Vi tillåta oss att icke undertrycka Iden mening, det skulden härför till någon Idel är diplomatiens, hvilken ofta föredrager Jatt öfva sig med skickliga manövrer och utt fsvillrikt lösa allahanda små betänklighets uppgifter för ögonblicket, framför alt Ofördbrylladt och orubbligt fasthälla en stor po litisk tanka; det må förlåtas oss, om vi, Ssine ire et studio, äfven härför kasta någon skuld på hela den danska politiken, den sjelf, under det sednast förlupna decen nviet. Vare sig för öfrigt härmed hur som helst, den dansk-tyska frågan har blifvit en dast allt mera bortkollrad i stället för mer och mer uppklarad, detta är det gifna sorgliga resultatet, och när så nu en vacker dag händelserna rycka oss inpå lifvet och den allmanna meningen borde ha åtminstone nå got visst att hålla sig till, som till et axiom, fiona vi snarare blott villervalla och quot capita tot eensus, Ionehålles det då icke — för att återkomma tll vår utgångspunkt — i denna dansk-tyska fråga något utöfver det så na turliga iotresset för händelser, hvilka föregå närmast under våra ögon, något. hvarom alla borde kunna med full enighet sluta sig, något, som, om det skärskådas rätt. måste stå klart både för fredsvänner och krigiskt sinnade, både för ultra-skandinaver och) Ssvensk-svenskar4? Vi äro öfvertygade derom — vi tro, oaktadt alla våra isådaut afseende hittills svikna förutsättningar, fullt och fast, att detta något4 bör kunna utre-! das, särskiljas, göras påtagligt. För vår delj. må vi nöjas med stt i några artiklar lemna k: bidrag till en dylik utredning. Det gäller nu Slesvig. Vi medgifva bärl. strax att Biderprogrammet ännu ej till denna : stund blifvit af den danska regeringen fuiltii öppet och oåterkalleligt proklameradt; men i4 vi förutsätta att det danska folkete viljal: skall härvidlag blifva den afgörande, ochi: vi kunoa icke tänka oss, att under någon an-1i nan förutsättning än denna Svergesoch Norges I effektiva deitagande på allvar påyrkas ens af il någon dansk man. Återställandet af Sstatus quo ante vore redan för Danmark ett elände; 1 upprättandet af eit Schleswig Holstein i enic ny helstat vore dess gitna och säkra, omi; q I Y i (i 5 än mer eller mindre långsamma, undergång; ingen förnuftig man kan fordra af sina vänner att de skola uppoffra sig för något, som endast biefve hans egen ruin. Vi hålla alltså här Holstein helt och hållet ur räkningen; det gäller endast och allenast Slesvig, Slesvig icke som ett hertigdöme, ett appendix mer eller mindre till Danmarks krona, utan som Danmarks gränsland, vid hvars yttersta milpåle ät Tyskland till det heter, som i; gamla dagar: hie terminusimperii romani. Från denna synpunkt sedd, hvad är den danska frågan? bestämdare formuleradt, hvad i; är den pågående kampens betydelse? Ar detic å ena sidan endast en liten preussisk intrig, :t å den andra endast en dansk envishet? Är fr det endast den slutliga konseqvensen afnåid gra gamla missförstånd, några obetänksam-!qc ma halfva löften, och är det endast på förtolkningen at visså mögliga arkivhandlingar eller några i fläng tillhopakowna protokoller, som allt detta ytterst beror? Åtskillige äro måhända af denna mening; vi se saken annorlunda. Man begår i hvilken politisk undersökning och betraktelse som helst ett stor: fel, då man isolerar en fråga och icke söker aut skåda den längre än till tänderna. På den förhandenvarande är denna anmärkning tillämplig i vidsträktaste mån. Den går med sina rötter san-!r nerligen djupare ner, äv till 1852 eller 1843, ) den går så djupt ner, att den förlorar sig ii8 dunkla århundraden. En berömd statsman ir f 3 t rs EE j ; — mt --— har, om vi ej misstega oss, mer än en gång låtit förstå, att en tysk invasion på denna sidan Eidern skulle beröra Nordens heligaste intressent; han kunde äfven ha sagt denna fråga berör Nordens hela historia. g Striden om Slesvig, denna strid, nu begränI I sad inom en liten rymd och lokaliserad i en If vrå af Norden, är endast efterdyningen afif en ofantlig kamp, som fordom förlängt siz genom sekler och sträckt sig ötver helain Skandinaviens landamären. Vi se deri en-io dust Tysklands sista förtviflade ansträngning ja för det alltitrån medeltiden drömda mälet:1g herradömet i Östersjön och dt politiska infly-u tandet i Norden. Det är ett slags tyskt CzarI 1 Peters testamente4 ända ifrån Hansans da-;ie gar, det är en fix id6, som ännu ulltjemtit efter hundra och åter hundra år ryckvisiq återkommer och som, vi frukta det, lång-(n samt tärer på Tysklands egna krafter. je Den tid ligger nu så längt borta, att vii ha svårt att riktigt försätta oss in i dess alla! l PE Ta Fran PR Har EA