Aftonbladet – 6 februari 1864, sida 3

mens iocke!ser till ett mera lugnt, Civiliseradt tillstånd tecknas i raska drag samt finner sin upplösning på det sätt som är att vänta. Författaren dog kort efter att första samlingen af hans skildring var utkommen och redigerandet af den andra fullbordad. Man beklagar i Norge mycket att denna ovanliga Perättareförmåga har gått i förtid förorad. Utländsk litteratur. — Christliche Glaubenslekre nach protestantischen Grundsätzsen dargestellt von Dr 4. Schweitzer, Kirkenrath, ord. Professor der Theologie und Pfarrer am Grossminster in Zärich. Erster Band oder Allgemeiner Theil. Leipzig, 1863. Schweitzer är inom tyska litteraturen en af nutidens utmärktaste teologer, hvad än man må döma om hans ståndpunkt; man har stämplat den som den Schleiermacherska i dess mest bevarade reuhet, så väl i dogmwatiskt som kritiskt afseende, med erkännande dock af Schweitzers öppna öga för allt hvad som i de sednare decennierna tillkommit. Knappast har väl ock någon så skärpt uppfattvoingen af det särskildt utmärkande för de begge . protestantiska hufvudriktningarne. Då protestantismen är en såväl antjudsistisk som antipaganistisk protest, så finner S, dock, att deo lutherska är förherrskande antijudaistisk och den reformerta förh. antipaganistisk. Detta utföres mycket skarpsinnigt. Hvad Schleiersmacherianismen beträffar, är det blottiandan som förf. följer den store mästaren, till hvilken han i ejelfva verket alltid intagit ett oberoende förhållande. Han är Schleiermacherisn blott i det allmänna omfattandet af religionen som en primitiv kraft, föregående alla såväl handlingens som tankens förmedlingar; men i det enskilda går han sin egen väg och förkastar Schleiermachers kristologi. Han följer S. så vida som han ej till högsta norm antager bibelbokstafsen eller en dogmastik formel, eller en förnuftsgrundsats; men han stannar ej vid den nakna känslan af beroende såsom religionens källsprång. Han ogillar 5:s kristologi med dessa ord: Jag måste säga mig, att på alldeles samma sätt skulle af den romerska fromheten himladrottningen Maria kunna framställas såsom sann och äkta.4 För öfrigt anser han tiden ha växt ifrån åll dogmatik. Han vill lemna en troslära, som är alldeles skild från dogmatiken såsom kyrkosatsvetenskap. Han trer lika litet på en mensklig sedlighet, som icke uppbäres af kristendomen, som på möj ligheten af en framtida dogmatik. Trosläran har i vår tid en svår uppgift att lösa, då man blott med möda kan komma till förstånd om hvad som verkligen är den evangeliska kristenhetens tro. Föga konst är att sammanhopa de öfverlemnade dogmerna och återge förgångna tiders tro och meningar; men evangeliska kyrkan qvarstår ej vid blotia traditionen och vill ej seitrosläran till vetenskapligt uttryck bearbetadt hvad förfäderna trodde, utan hvad hon som nu lefvande sjelf tror och behölfver, och detta i möjligaste mån befriadt från blotta meningar och i bestämdaste åtskilnad från blott h storisk dogmatik. Våra fäder fordom bekände sin egen tro; nu deremot måste man bemöda sig att tro deras bekännelser. Med aposteln kunde de säga: jag tror, derför talar jag; nu måste deremot många i tysthet bekänna: Yjsg är prest, teolog, församlingsmedlem, derföre tror jag eller måste bemöda mig att kunna tro.s Den som pålägger sig detla, måste anse sin tro som ett surt förvärfvadt verk; och ju starkare inre betänkligheter och anklagelser dervid voro att undertrycka, desto retligare förfäktas vanligen den sjelfgjorda dogmatiska tron. Tyvärr har vid denna för sinne och karakter, liksom för kyrka och sedligbet, betänkliga . belägenhet, det allvarligt fromma sökandet efter förnyelse och lif ur evangelium förvandiate till en soöplig karrikatur, gevom ett statskyrkligt påtrugadt dogmsystem, som den uppriktiga öfvertygel-en ej mer kan följa, uten öfverlemmar sig åt gsjelfbedrägeri och andligt sjeltmord. Må många än ta denna sak lättvindigt; allvarliga själar kunna ej göra det. Hvarje medlem af den evangeliska kyrkan bör derföre göra sitt bästa lör att skaffa bot i ett så betänkligt förhållande. I sådan afsigt är denna bok författad. Hon vill bringa till vetenskaplig klarhet den verkligt trodda tron, åtminstone väcka diskussionen och föra den ini bufvudfrågan. Med skärpa och djerfhet fullföljer förf. denna plan; men såsom man kan vänta af en Schleiermechers lärjunge, nedsjunker han aldrig till deism eller till förblandning af filosofi och religion. Hanstroslära, fri från den dogmetiska bojan; är den vetenskapliga framställningen af den evangeliska kyrkans kristliga tro och lif på dess närvarande utvecklingestadium. Hon hemtar sin näring ur det i kristlig erfarenhet utbildade kristliga sjelfmedvetandet (som blott ur erfareohet uppkommer), men ej ur symboler eller lärosetser, ej heller enbart ur bibeln, eller ur blotta förnauftet; Kristna religionen är den högsta i religionernas utveckling. Protestantismen syftar till kristendomens rena väsen, undanrödjande traditionella urartningar. Den historiska pro testantismens uppgående i den ideala är dess sanning och sålunda högsta kanon för bedömandet af det äkta protestantiska, Bibelns auktoritet beror ej på öfvernaturlig inspiration, utan på innehållet och författarnes värde. Ju mer den kristliga anden mognar i kyrkan, desto friäre fattar han denna auktoritet. Gud uppenbarar sig i naturen genom naturliga egenskaper, i sedliga verlden genom sedliga egenskaper; men specifikt genom kristendomen: öfverallt lika mycket eller lika litet öfvernaturligt. Som trälsningens och gudsrikets stiftare är Gud kärleken, hvilken i förhållande till vår synd framstår som nåd. Som trälsningens ledare i gudsriket är Gud fadersvisheten, hvilken i förhållande till synden framstår gom långmodig barmhertighet. I nästa del komma sonen och den hel. ande att afhandlas, 5. hbari 30 år egnat sig åt teologien, Hans första skrift var Ueber die Dignität des Religions