Aftonbladet – 6 februari 1864, sida 3

Vid underrättelsen om Eidergränsens kränkning skrifver danska Dagbladet4 i tisdags morgse: Hastigare än man väntade, har det skott lossats, som bildar öfvergängen från ett tillstånd, hvilket endast mycket oegentligt kan kellas fred, till ett öppet och klert krig. Signalen till kampen är gifven, och vi få nu se, om den skall ståonda ensamt mellan Danmark och Tyskland eller om den verkligen skall, såsom de visa männen spått, komma att omfatta hela Europa. Vi glädja oss öfver att kunna säga, att underrättelsen om vår företa framgång, på samma gång den stämt sinnet allvarligt, här i Köpenhamn gjort eit godt och lifvande intryck. Ötver 08s alla hvilade en känsla af en fberkrieliR irycknivg, som nu är borta. Alltsedan den ödesdigra 13 Nov. har hvarje steg, Bom Danmark tagit, varit tillbakagående; oeaktadi Tysklands svekliga uppträdande i arfssaken, blef kungörelsen af den 30 Mars återkallad; oektadt den follkomliga olagligheten i den 8. k, förbundsexekutionen, blef Holstein utan motstånd uppgifvet; oaktadt de upproriska demonstrationer, som företogos under förbundskommissariernas beskydd, utrymdes äfven Rendsborg och det för Dannevirkeställningens försvar så vigtiga brohufvudet vid Fredriksstad. Intet ernåddes för alla dessa eftergifter, de drefvo endast våra motståndare till större oförskämdbet oeh våra alltför mycket fredsälskande vänner till ännu ifrigare föreställniogar. Med djup oro motsåg man möjligbeten ef förhandlingar, genom hvilka Danmarks öde skulle afgöras af likgiltiga makter, hvilka blott vilja freden å tout prix. — Nu har plötsligen en förändring inträdt i sakernas ställning: molnen stöta tillsamman, den första blixten upplyser firmamentet, och fasfän ovädret kan bli svårt att bära, tyckes det likväl vara att vida fö redraga för den tunga utmattande luft, som det eltertrödt. Vi hängifva 028 icke åt några illusioner. Vi veta fullkomligt väl, att vår ställning entemot den stora öfvermskten har sina aror, Med förlusten af Rendsborgs kronoverk och brohufvudet vid Fredrikested är terrängen söder om Dannevirke så att säga prisgifven åt fienden, hvars framryckande väl kan fördröjas och försvåras, men icke bejdas. Då våra fiender bli tillräckligt starka, då de få hela den styrka af 100,000 man samlad, med hvilken de velat ekrämma oss här i Köpenhamn, kunna de försöka att gå öfver Slien och derigenom kringgå Dannevirkeställnipgen. Men innan det kommer så långt, skola de få känna, att det blir fråga om något helt annat än en militärisk promenad in i Slesvig. Vårt telegram från Slesvig säger, att inom vår armå råder lif och stridslust, och dessa få ord bekräfta öfvertygeleen om att, hvilken väg fienden än går, skola våra raeka soldater, som alla känna varmt för den sak, för hvilken de strida, göra det mest hårdnackade motstånd och dyrt sälja bvarje tumsbredd af Slesvigs heliga jord. Skulle öfvermakten vara så stor, att Dannevirkelinien ej längre kan hålleg, äro vi dermed icke i sämre belägenhet än 1848, då alldeles inga fästningsverk funnos, och vår armå skall från flankställningerne på Als och vid Fredricia kunna tala månget ord med dem. Då våren kommer — och den kan redan vara inne om 4 å 53 veokor — hafva vi ytterligare ett kraftigt vapen att begagna: vår flotta, som lyckligtvis är tillräckligt stark att kunna åeamka våra motståndare betydlig skada och försäkra oss om herraväldet på hafvet. Om vi blott stå taeta, om endast hvarje tan troget gör sin pligt, om vi blott alla bibehålla modet och bevara vår förtröstan om vår goda sak, kunna vi nog med seger gå ur denna skenbarligen så olika kamp. fen det är på våra egna krafter och våra egna sträfvanden det beror. Vi skola ej med längtan kika åt öster eller vester efter en hjelp, som hittills endaet visat sig i bedrägliga konturer, för att sedan åter försvinna. Vi kunna hoppas ett händelsernas utveckling 3å ena eller andra sättet skall ske ffa 088 undsättning, och då det först står sökert, att freden ej längre kan bevaras, vår goda rätt då äfven ekall finna det understöd, som man hittills nekat den. Men det bästa och säkraste medlet att skaffa vår sak ett sådant bistånd är, att visa verlden, att vi sjelfva äro redo att strida för den, och att vi kunna uträtta någontiog med våra egna krafter. I Berlingske Tid.? för i måndags afton skrifves: Att utgången af det krig, hvars första början i dag egt rum, kommer ett få ett väsentligt inflytande på Danmarks öde, derpå kan väl ingen tvifla. Det är en ojemn strid, om man endast tager hänsyn till entelen; det är knappt ett par millioner, som kämpa mot fyrtio. Men olikheten i styrkan mins ag dock något derigenom, att medan kriget är en lifssak för Danmark och dess insats derför är hela dess styrka, kan Tyskland blott använda en mindre del af sin makt till detta krig, som inom kortare eller längre tid måbända kan antaga sådana dimensioner, att dess grärser på andra håll blifva hotade. Danmark har vidare i sitt läge och i sin flotta fördelar, hvilka till en del uppväga den styrka, som Tyskland kan appställa, och slutligen kämpa viivårt eget land för att försvara vår rätt och vär sjelfständighet, Det är Danmark, som är den jengripne och föroräftade parten, angripet och förorättadt på eå många sätt; att det ej kan slå fel, det andra makter mäste komma till insigt om, att det är deras pligtetttaga parti mot en väåldshandling, som, om man lognt faone sig i densamma, skulle kullkasta alla begrepp om folkrätt och göra hvarje mindre stat i Europa till ett byte för dån mäktigare grannen. Vi tro således heit säkert, alt kriget mellan Danmark och Tyskland efterhand skell framkalla en intervention af andra makter, men å andra sidan tro vi äfven, att det blir Danmark, som ensamt måste uthålle det första angreppet och söka afvända detsamma så godt det förmär. Det fiones ingen, eom tviflar på, att vår här alall unnfvolla ana nkater till dot vuttareta