Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 3

Ett stycke svensk religionsfrihet. (Ur Gotlands Tidning.) Inven lutheranen beler katolikens vördnad för den heliga rocken i Trier, eller yttrar sitt medlidande för den enfald och wvidskepelse, som låter inbilla sig att medonnabil den i det lilla kapellet nära Pisa spottar åt hvarje liberal, som går förbi, ber jag honom rätt tänka efter, huruvida icke alia underverk måste vsra just jemt lika möjliga eller omöjliga. Innan svensken ropar öfver å endra håll, och utom lag, begångna väldsdåd, dem han vill hafva betraktade såsom vårt 19:de århundrade ovärdiga, bör han se till, om icke ännn bland oss lagar både gälla och tillämpas, hvilka, i förhållande till det 19:de århundradets upplysning, vilja blifva icke blott ett band, utan ett våld,icke blott på person och eamvete, utan på vetenskapens frihet och förnufiets gudaborna rätt. När de båda religionsförordningarne af den 23 Oktober 1860 utkommo, så, och hörde man dem prisas af mängen. De mindre klar synte ansågo sig hafva fått en dråplig religionsfrihet. Till följd af det öfverdrifoa rosandet ä somliga, den föreigtiga tystnaden å andra häll, var det att förmoda, sw det allmänna omdömet skulle, till skada för religionsfrihetens framtid, blifva missledt. I en broschyr, Framåt eller TillbakaX, sökte jag för min del lägga i dagen rätta betydelsen af sagde religionsförordningar och visa, att den genom dem medgifna bekännelsefriheten endast till skenet var en annan eller vidsträcktare än den af den 24 Januari 1781, och att således genom dem, för förnuftets rätt och den vetenskapliga forskningens frihet, åtminstone ingenting kunde anses under de sistiörflutna 80 ären vunnet. Mina isagda broschyr uttalade åsigter hafva nu blifvit af ett slående faktum till deras rigtighet bekräftade. Enligt hvad redan af tidniogarne blifvit bekant, föreslog filosofiska fakulteten i Upsala för icke länge sedan en filosofie doktor J. Seligmann till docent i arabiska språket och litteratureo. Universitetets kansler, under åberopande af 28 Regerivgsformen, förklarade dock att Seligmann, säsom tillhörande mosaiska församlingen, icke kunde till den afsedda lärarebefattoingen komma i fråga. Seligmann öfverklagade detta beslut; men utan framgång. K. M:t fann de anförda besvären icke förtjena afseende. Om konungen tala vi icke här. Han är enligt svensk lag, infallibe! och inyviolabel, på samma gång han, såsom könstitutionel