Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 3

är det således till den minister, som kontrasignerat beslutet, eller till den lag, som för beslutet ligger till grund, man har att vända sig. Lagen i fråga är 284 Regeringsformen. Siutet af denna låter såhär: Till stateministrar, statsråd, justitieråd, statssekreterare samt alle andre civile embetsmän inom riket och domare må sädane män endast nämnas, som äro af den rena evangeliska läran.? Som nu universitetsdocenter icke kunna hänföras till någon annan af de i denna grundlagsparagraf angifna embetsmannakategorier, så skola de väl anses tillhöra Salle andre civile embetsmän.4 Nog äro vi myeket med om att vetenskapsmannen, till följd af sin betydelse för folkets upplysning och intellektuella värde, anses för embetsman, och det en ganska hög; men likasom vetenskepen i och för sig är vetenskap, lika godt af hvad slags religionsbekännare den idkas, så vill det ock anstå ett upplyst århundrade, ett fritt folk, att anse vetenskapsmannen såsom sådan, och der fråga är endast oeh allenast att låta hans vetenskaplighet komma land och folk till godo, tillhöra alla religioner. Hvarje vetenskap är i sig sjelt en religion, hvars bekännare, der han i öfrigt lyder det lands lagar, som af hans vetenskap: lighet drager nytta, borde få gå sin bana oförryckt af de otaliga species af religioner, som i egenkärlek och rätthafveri lära menniskorna att hata hvarandra, och sålunda göra jorden till ett fält för det eländigaste proselytmakeri, i stället för att i verlden se ett omätligt tempel för Guds samfälda tillbedjan. Vi tycke, med ett ord, att universiteternas ickepresterliga professorer och lärare, såsom vetenskapernas vårdare och skaffare inom -landet, borde få betraktas något annorlunda, än vanlige civile embetsmän?, och att med afseende på dem framför andra, och af omtanka för ett så högvigtigt iotresse, som folkets upplysning, borde få gälla de orden i ofvannämnda grundlagsparagraf: Konungen fäste, vid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förfjenst och skicklighet?. Hade dessa ord uteslutande fått bestämma afgörandet af hir omhandlade befordringsfråga, och hade man vågat antaga, attkunskapen i arabiska språket och litteraturen icke nödvändigt förutsstte ?den rena evangeliska läran, så skulle man utan tvifvel, och uten fara för någon efterräkning af konstitutionsutskottet, ansetts hafva handlat i både folkets och tidens anda. En anklaelse för sådan tydning af 28 regeringsormen skulle till och med endast kunnat lända staierådet Carleon till stor heder. Nu skall i stället mången anse de förhoppvingar svikna, som vid statsrådet Carlsons utnämning till ecklesiastikminister fästades, och man skall vara frestad att misstänka äfven honom för att, i hierarkiens intresse, upp: skjuta medgifvandet at en efterlängtad samvetsoch religionsfrihet. Med en sådan frihet blott till namnet är folket dock icke längre nöjdt. Den af inga fördomar och i inge biintressen fångne måste ock finna, att en sådan frihet, lagbunden men verklig, numera är det enda medlet att motverka eller fodtgöra den kyrkliga splittringen och oron. u längre och envisare man uppdämmer floden, der den ändå till slut skall taga sig väg, desto våldsammare och mera förstörelsebringande blir öfversvämningen, när dammarne en gång måste ovrista Kan man beräkna flodens fall, så är ock bäst attitid bereda den en fåra. Filosofiska fakulteten i Upsala har emellertid uten tvifvel heder af sitt förslag, i hvilket den frisinnadt vågat antyds, att för vetenskap borde vetenskaplighet hafva afgörande vigt. Her utslaget vållat fakulteten djup och allvar!ig bedröfvelse, så undre vi ej deröfver. Detta utslag mäste ju i vår tid och under nuvarande förhållanden och ialla tänkandes ögon få en djup och allvarlig betydelse. Skall, enligt svensk lag, i arabiska språket och litteraturen icke vid universitetet kunna eler få undervisas at annan person än den, som tillhör ?den rena evangeliska läran?, eå skall naturligtvis sameaa vilkor gälla för undervisningen i ella öfriga inom fakulteten representerade vetenskaper och studieåmnen. Fakulteten, ja universitetet, är då icke längre en vetenskeplig, utåm en kyrklig korpöration eller anstalt. Vetenskapen skall då få hafva frihet och gälla endast så vida den, nu som fordom, ödmjukt erkänner sig vara en af kyrkan i högdraget beskydd tegen ancilla fidei. Med afseende på finnandet eller bedömandet af vetenskapliga resultater skall förnuftet vara inom Sverge bannlyst, så snart det vågar vara af ennan tanke än de bekännelseskrifter, som härstamma från den kyrkliga kristendomens mörka första århundraden, eller som byggdes på medeltidsåsigter, mot hvilka vår tids upplysning och vetande i så många afseenden redan och alltmera högljudt inlagt sin protest, för att aldrig mer återtaga den. Vetenskapen, hvars verldsborgarrätt ingen vägar bestrida, skall i Sverge underordnas en kyrklighet, den ett litet religionsparti funnit för godt att göra till sin statsborgerliga hallstämpel. Om medicine professorn just af sin vetenskaplighet tvingas att förneka möjligbeten af menskas aflelse utan mans tillhjelp; om språkforskaren nödgas finns, att ord eller inskrifter från forntiden måste tydas anvorlunda, än det kyrkliga systemet eller hierarkiens fördel fordrar; om historikern på grund af häfdernas vittnesbörd vågar finna den historiske Kristus vara en h It annan, än den symboliske eller dogmatiske; om filosofen, efter ett fördomsfritt begrundande af den allmänna uppenbarelsen, tvingas att om det högsta väsendet göra sig en helt annan föreställning, än forntidens hedningar, och af både sitt förnuft och sitt samvete förmenas att tro på en menniskoblifven Gud; så skall sädant anses för ett anfall på eller ett affall från ?den rena evangeliska läran?, det der skall ega kraft att betaga vetenskapen dess natur af vetenskap och beröfva professorn hans embete, och med vetenskapsmannen göra vetenskapen rättslös. Man borde då hellre öppet och ärligt förkonna, att i Sverge får ingen annan vetenskap finnas än den, som — ingen vetenskap är. QX dana Il mare måst AflÄAMaA IA sd