Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 2

— Tidningen IEarope meddelar följande underrättelser om Trabucco, en af de fyra italienare, som för närvarande undergå ransakniog i Paris, såsom mistänkta att ha traktat efter kejsar Napoleons lif. Raphael Trabucco skall vara född i Aversa; hans far var skräddare. Faderlös redan såsom barn, blef Raphael intagen i San Lorenzos barnhus, der han fick lära sig blåsa jägarhorn. Då han lemnade barnhuset, begaf han sig till Sicilien och erhöll anställning vid det hästjägareregementets musikkår, hvilket då höll på att uppsättas i Palermo. Han hade den olyckan att i en träta döda sin motståndare och blef härför dömd till fem års fängelse i bojor, men med den mildring i straffet, att han skulle få undergå det i den kavallerikasern i Aversa, der det första gardeshussarregementet var förlagdt. Trabuccos glädtiga lynne tillvann honom till den grad ofcerskårens tillgifvenhet, att denna en gång, då Ferdinand II besökte Aversa, utverkade hans benådning. Konungen fästade dock härvid det vilkoret, att Trabucco skulle ingå i regementets musikkår. Detta tilldrog sig år 1834, och år 1846 var Trabucco åter anställd vid hussarernas musikkår. Men under nämnda år föll det honom in att desertera, af hvad skäl vet man ej. Aderton dagar derefter greps,han och blef dömd till fem års galerstraff. Ater lade sig officerarne ut för honom, och åter blef han benådad af konungen. Efter denna sednare benådning, var Trabucco anställd vid hästjägareregementets i Palermo musikkår. Huru länge han qvarstod i denna egenskap är ej bekant. Säkert är emellertid, att han begaf sig till England, der han ingick i ett regementes musikkår. Ar 1859 återvände han till Italien, der han mycket sysselsatte sig med politik, och då Garibaldi företog sin expedition till Sicilien, var han en af de tusen från Marsala. Det påstås, att han i sistl. Sept. månad befann sig i Aversa och att han der måste undergå några dagars fängelse, för det han oflentligen förolämpat borgmästaren. Från Aversa begaf han sig utomlands, försedd med ett af prefekten i Caserta utfärdadt pass. — Times erinrar i sitt sednaste nummer, att den största omstörtning, i våra dagar, af de internationella förhållandena mellan Europas stater förorsakades af den på höjden af sin makt sig befinnande kejsar Nikolaus genom hans anspråk att bereda sig en materiel garanti för uppfyllandet af förbindelser, hvilka Porten förmenades hafva iklädt sig. Hvad den framlidne czaren då gjorde — fullföljer det engelska bladet — det samma göra Preussen oeh Österrike för närvarande. De sätta sina trupper i rörelse för att bemäktiga sig Slesvig, öfver hvilket de icke hafva några rättigheter, hvilket icke tillhör tyska förbundet, och de göra detta på grund deraf, att Danmark förmenas hafva brutit förbindelser, som det 1851 ingått. Med andra ord, de stå i begrepp att tillegna sig Slesvig och behålla det intill dess danska regeringen lofvar att styra det på det sätt, som de anse lämpligt. Detta förfarande är till och med orättfärdigare än den värsta af den framlidne ryske kejsarens handlingar, ty han gjorde anspråk på, och egde verkligen genom en traktat, ett protektorat öfver Moldau-Wallachiet, och han hade tillförne gjort anspråk på samma rätt till militärisk ockupation, hvilken vid nämnde tid bekämpades. Det stora engelska bladet hoppades derföre ännu alltjemt att Preussens och Österrikes styresmän skulle, trots sina undersåters hotelser och galenskap, betänka sig innan de utgjöto blod i detta orättfärdiga företag. En gång gjord, kan handlingen icke göras ogjord, tillägger Times, och skildrar derefter på följande sätt de sannolika följderna af det dåd, som man nu vet att de båda tyska stormakterna verkligen tillåtit sig : Om Daunevirke-linierna en gång äro angripna, torde det blifva omöjligt att beherrska de impulser, som drifva alla parter till ett olycksbringande krig. Tyskarnes hjernor skola blifva ännu hetare så snart skott en gång blifvit vexlade. En seger, fom drefve danskarne ur deras position skulle beledsaas af ett lika väldigt militäriskt rop på ertigdömenas konfiskation, som det hvilket för närvarande ljuder genom den politiska och civila verlden i Tyskland. Om krigspartiet gått så långt i sina demonstrationer för närvarande, hvad skulle det icke göra om för första gången på femtio år en verklig tysk seger hade blitvit vunnen? Man skall vara mycket lättrogen, om man föreställer sig, att, i fall danskarne blifvit med vapenmakt fördrifna ur Slesvig, tyska folket skulle vilja tillåta att de båda hertigdömena återställdes till konung Ohristian, utan att deraf skulle följa skakningar, som skulle återföra minnet af år 1848. — Det behöfver knappast sägas, att ett nederlag skulle blifva ännu farligare. Det skulle upphetsa tyskarne ännu mer än framgången, och det skulle för de båda suveränerna blifva omöjligt att draga sig tillbaka, utan att ha tagit en lysande hämnd för den lidna förödmjukelsen. Men de båda makternas statsmän böra besinna hvilka känslor, som skulle uppstå hos deras grannar i öster och vester om denna strid droge ut på längden, om danskarne stode ensamma medan från Tyskland oupphörligt skickades nya trupper för att krossa dem genom öfvermakten. Ett eröfringskrig. utfördt af de båda makterna: emot alla andra nationers önskningar, skall säkerligen blifva början till nya förändringar i Europa. Det händer ofta i dylika tall, att straffets tyngd drabbar den minst skyldiga ef de medbrottsliga. Vi tilltro oss ej att afmäta gra der af brottslighet hos de båda makter, som nu begå det onda att störa kontinentens lugn, men så vidt man kan döma af utseendet, är Österrike mindre felaktigt än Preussen. Regeringen har varit mindre vacklande och har mindre öppet missaktat rättvisan. Men i framtiden skall Österrike mma in Lv OO CO MM RR Få AR PR MR KE BR Jr PN I 4mom Ja, det gör jag, sade hans gudfader B ugnade. u