Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 2

löshet han nyss hade visat, samt en brinnande längtan att gå och göra bot och bättring och bedja om förlåtelse. Ledd af denna oemotståndliga impuls, tände den unge mannen sitt ljus, öppnade dörren sakta och smög eig ned till sin gudfaders rum. Han måste ännu vara vaken, ty ett ljusskimmer från sängkammaren silade sig fram under dörren. Vincenzo knackade sakta. Hvem är der?4 ropade en röst inifrån. Det är jag, sade Vincenzo och öppnade dörren. Herr advokaten satt uppisin säng, med armarne korsade öfver bröstet. CHvad vill du?4 sade han temligen sträft. I stället för svar kastade sig Vincepzo ned på sina knän vid sidan af sängen, gömde sitt hufvud i täcket och utbrast med en af konvulsiviska snyftniogar afbruten röst: cBedja om ert medlidande, er förlåtelse, er välsignelse. Det var omöjligt att motstå detta passionerade språk. Den gamle mannen slog sina båda armar kring det värkande hufvudet och sade: Jag hyser medlidande med dig; jag förlåter dig; jag välsignar dig af allt milt hjerta. SAtt tänka att jag skulle förorsaka er smärta, fortfor det unge mannen, nästan utom sig af sorg; jag som gerna skulle vilja dö for er — det är för hårdt, för hårdt, för hårdt!4 och han kastade sitt huf vud af och an, utan att upplyfta det från bädden. Derpå reste han sig plötslig upp, betraktade gudfadern genom tårarne och utbrast: : Tror ni mig, då jag säger att jag gerna skulle viljt dö för er? Tror ni att jag älskar er af allt mitt hjerta och hela min själ?