Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 2

Ja, det gör jag, sade hans gudfader lugnade. SAck, det har verkligen inte varit mitt fel; det har växt upp med mig likt en del af min varelse. CHvad, min kära gosse?4 frågade herr advokaten. tDenna kärlek, denna kärlek, ropade yng: liugen; hon var så god och så vänlig emot mig, och så var hon er dotter; huru skulle jag då kunna annat än älska henne?t tJa, jag. sade den gamle mannen med en viss förlägenhet. Tala nu inte mera om den saken; det är bäst både för dig och mig att icke vidröra den. Det är ett smärtsamt och upprörande ämne, och jag är allaredan tillräckligt upprörd. Lugna dig, min kära gosse; gå och försök att sofva. Jag skall min sida söka göra deteamma; jag känner mig längt ifrån frisk. Låt ossinte säga något mera och skiljas i tron på vår ömsesid:ga tiltgifvenbet. Gå nu, god natt. Vincenao frapperades af det trötta och tärda i den talandes ansigte, och ännu mera genom hans åldriga utseende. Man kunde icke misstaga sig på det faktum att herr advokaten hade blifvit en gammal man. Hans förr så blomstrande hy var nu försvunnen, och der voro fåror på båda sidor om munnen, skrynklor kring ögonen, i pannan och öfver allt. Vincenzo kände sig helt bestört öfver denna upptäckt och reste si upp för att gå. Den gamle mannen oc den unge vore ännu en gåpg förenade i en lång och öm omfamning, och Vincenzo aflägsnade sig. Han smög sig tyst till sitt rum, satte ljnset på bordet och fann sig ansigte mot ansigte med Barnaby, som stod på andra sidan derom. cJaså, du håller dig undan, hvasa? sade