Aftonbladet – 30 januari 1864, sida 2

vörja bära frukt: jordens afdikning och djuvare och fullständigare bearbetning, kreatuens starkare utfodring och afvelns nogsrannare bepröfvande samt ett billigt iakttavande af växtföljdens vilkor. Yrkesmännen :x professo, hvilka lyckligtvis alltjemt tillaga både i duglighet och antal, måste gå spetsen i allt detta och de öfriga följa efer, ty tekniska anvisningar telas icke. Men en annan fråga är, om den trognaste tillämpningen af den vetenskapliga åkerbruksstatistiken också är den mest ekonomiska, och om det t. ex. någonsin kan blifva inbrinvande att låta en sämre jord bära ädlare spanmålsskördar. — Likaså må männen af facket afgöra om jordens gödning på 7 eljer 8 år är nog att hålla henne i en inbringande afkastning, och om hon ej, för att visa sig tacksam, fordrar mångdubbelt i vård och kostnader mot hvad ännu hos oss på henne nedlägges. I länder, af naturen långt rikligare beskänkta än vår magra granitgrund, gödes för hvarje skörd, och ett årligt rörelsekapital erfordras för tunnlandet, motsvarande i det närmaste köpvärdet för vår bästa jord. Vi ha ej råd att bli rika på detta sätt, torde det invändas; men ha vi bättre råd att förblifva fattiga genom njugghet, kan blifva en annan fråga. Öfverlemnande åt de sakkunniga att afgöra om ej, med de rådande låga priserna p. lifeförnödenheter, arbetslönerna kunna väsentligt nedsättas, om icke den myckna tid och kraft, som nu bortödes på långa dagsverksvägar, lämphgare kunde användas på jorden, och huruvida ej många andra vigtiga besparingar kunna i den vanliga landtekonomien vidtagas, inskränka vi 0ss att till slut yttra några få ord om det öfverklagade vanvärde, hvari svenska jorden anses hafva fallit. Det är fullkomligt sannt, att mången som köpt egendomar till högt uppdrifaa priser under de gyllne tiderna 1853—1856, nu icke kunna erhålla detsamma tillbaka, särdeles om de under tiden genom oförståndig skogsafverkning nedsatt kapitalvärdet till bälften eller kanske till och med derunder. Att många enskilda således lidit stora förluster, är en beklaglig sanning, men så har ju också de förre egarnes betydliga vinst hufvudsakligen stannat inom jordbruksklassen eller åtminstone delvis kommit den på indirekt sätt till godo. Dessutom är det blott minsta antalet egendomar som gå i handel. Ouktadt den ytterligt tryckta penningeställninsen, har man ej heller ännu, såvidt oss är bekant, hört talas om några försäljningar till verkligt vanpris. Också tro vi at det ej varit så farligt med prisstegringarne, och att följaktligen ej heller jordvärdeng skola så särdeles sjunka, ty de skicklige jordbrukarnes antal ökas ständigt, och för den verkliga insigten har jorden alltid sitt värde, då okunnigheten och försumligheten aldrig kunna erhålla henne billigt nog. Mer i allmänhet tro vi, att man bos 038 fordra för hög procent af jorden; i andra ländel beräknas i allmänhet ej högre än 4, mer deremot på det på henne använda rörelse kapitalet 10 3 12 procents afkastning. Der för är det vär tanke, att fastän räntan böl vara fri, icke inteckning i landtbruksfastig het må tillåtas med högre än 5 procents in tresse. Och dermed kan den bekymmers löse räntetagaren vara belåten. Afven de alltför högt uppdrifuaa arrendena, hvilka m mångenstädes ega rum, lända ovilkorligel till jordegarens slutliga skada. Bli inkom steraa för små för de tillvanda behofven måste de sednare inskränkas. Tyförlandt brukaren, likasom för alla andra samhälls klasser, gäller den erfarenhetsregeln, at den som ej årligen upplägger en, om ät aldrig så liten besparing, går ovilkorlige! utföre.