Aftonbladet – 30 januari 1864, sida 2

Holger Danske. (Slut från gårdagsbl.) Allt detta, hvad vi ur krönikorna om Holger Danske anfört, har nu uppenbart ingen nordisk pregel i det hela; berättelsen sluter sig tvärtom på det allra nogaste, hvad karakteren beträffar, till de öfriga gamla fransyska riddersagoran från samma tidpunkt som den, till hvilken Holger Danskes roman låter sig ursprungligen hänföra. Det är troligt, det kan will och med här och der med temligen stor säkerhet bevisas, att vissa episoder af denva mycket förvirrade och mycket lösligt sammansatta roman äro låna från ännu äldre sagor och krönikor — lån, från olika håll sammanrafsade och begagnade utan synnerlig urskiljning oeh utan minsta tvång — så t. ex. synes historien om Ogiers sons sammandrabbning vid schackspelet med Carl dea Siores son vara tagen från ett gammalt rimmeri af en viss Metellus, munk i Tegernsee, deri det berättas om en mäktig herre Otkar (Occarius, Osigerius, alla tre namnen blandas ihop i poemet), hvars son dräptes vid ett scheckspel af Pepin den Andres son, och äfventyret går alltså här tillbaka ända till medlet af det åttonde seklet; — det är väl likaledes obestridligt, att ett och annat dunkelt historirkt minne ligger här och der till grund för berättelsen, och sist af allt vill man uppgifva hoppet om alt i sjelfva hjelten Ogier, Holfn finna en historisk personlighet; men ika visst är det, eller ännu vissare, att den gamla franska Ögiersagan till de nio tiondeelarne är en ren dikt och att det mesta af denna dikt är, i tidens anda och inom ramen af dess föreställningssätt, temligen sjelfständigt skapadt. Sagan blifver härigenom i litterärhistoriskt och litterärt afseende intressant, men man skall icke af densamma vänta sig någon stor vinst för medeitidens historia, ännu mindre någon för Nordens speciella forntidshäfd. Vi äro icke i okunnigbet om att en och annan lärd äsda intill våra dagar har förfäktat den åsigten, att, om ej hela Holgersagan, dock mycket deraf skulle ursprungligen förskrifva sig ifrån Skandinavien, men bevisen härför hafva i sanning alltigenom varit alltför underhaltiga, för att kunna gälla något inför en allvarsam undersökning. Ven mycket boksynta franske litteratören E. Du Meåril har sålunda ännu i sin år 1839 utgifna Histoire de la Po6sie Scandinave (Afbandling om Holger Danske) sökt att finna parallelismer mellan Holger och Helge (i Eddans Helgaqvida), men, som 6ss synes, uten annan verkan än att sälla författarens kritiska förmåga i en vådlig misskredit, och man studsar af öfverraskning och förbluffelse, när man bland annat ficner hos honom en med det franska skeptiska lynnet så föga öfverensstämmande xodtrogenhet, som den, hvarmed han på ett ställe utbryter: Hieltens tillnamn, sätter redan gagans nordiska ursprung utom allt tvifvel (sid. 381.) Doktor Rosenberg (i sin afhandling om Rolandsqvädett) synes ej heller vara obenägen att i Holgersagan finna ett och annat, tydande på nordisk exraktion, och han hänvisar särskildt till anaJogien mellan feerna vid Ogiers vagga och valorna vid Helges (i Eddasången); men ifven förutsatt att myten om valor och porvor vore djupt originelt nordisk — hvad vi, äfven med fara att blifva ansedda för sättare, måste högligen betvifla — kan den u ganska naturligt med normannerna, såsom hr R. sjelf antyder, hafva banat si vg till den franska medeltidspoesien oc