Aftonbladet – 30 januari 1864, sida 2

icker i åratal. Anledningarne till denna yrlägenhet äro mängfaldiga och torde för igen del böra sökas endast inom den spända olitiska situationen. Måhända beror den ka mycket, om ej mera, på den starka rdustriella utveckling, den oerhörda till äxten, till följd af lättade kommunikatio er, af internationel beröring, af den geom det i Europa inströmmade guldet stegade spekulationen och måhända ändå i rämsta rummet af den oemotståndliga imuls i frihandelsriktning som allt sedan de ngelska spanmålagarnes upphäfvande för 8 år sedan ouppbörligt arbetat på näingslifvets ombildande i nästan alla odade länder. Nästan plötsligt inrycktes fven vårt land i verldsmarknadens hvimnel, de nya iderna trängde sig in på 088, capitalerna tillflödade i förut okända proporioner och krediter öppnades i ännu större, om eggede till allt hetsigare och mera omattande affärsverksamhet. Ej underligt om n reaktion infann sig i de stegrade lifefunkionerna och att mer än en liflig dröm allt lör snart efterträddes af en torftig verklighet, Men låtom oss dervid ej glömma den samla satsen att ingen födes mästare och att om menniskan behöfver tid att mogna, så behöfver samhället en ännu längre. Den som första gången fattar yxan bortslösar för att klyfva trädet mångdubbelt så mycken kraft som den vana vedbuggaren, och man hushållar gerna sämst med den första förvärfvade riksdalern. Icke heller må vi förgäta deu gamla erfarenheten att ingen af de olägenheter och rubbningar, som den ständigt framåtgående samhällsutvecklingen ovilkorligen förer med sig, botas genom en återgång till det gamla, äfven om en sådan återgång ej vore faktiskt omöjlig. Detta gäller mer än någonsin om den samfärd fol ken emel:an som kullas verldsbandeln. Intet land kan afstänga sig och hushålla för sig sjelf. Stänga vi genom tullar eller förbud våra hamnar för främmande länders varor, så stänga de sina hamnar för vårt jern och våra plankor och anförtro våra skepp ej mer några vinstbringande frakter. Koappt har någonsin en allmänt gällande grundsats blifvit hastigare öfvergifven än skyddstullsläran. Icke ens de mest envisa protektionister önska sig skyddetsfortfarande för alltid, utan blott så länge, säga de, tills de blifva färdiga att genom öfning i hvar sin handtering möta den utländska konkurrensen. Så heter det också i afseende å förädlingen af våra ladugårdsprodukter. en olyckligtvis ligger det i sjelfva menniskonaluren att ingen någonsin blir färdig att sjeltvilligt afsäga sig hvad han anser som en förmån. Minst af allt må landtmannen tro att ban har fabriksegarens sympatier för ett fortfarande af importtullar å födoämnen. Denne vill ha tullfri införsel af råämnena, men så hög tull som möjligt å den förädlade varan för att hålla priset högt på sin egen tillverkning. Men nu äro just födoämnena för hans arbetare hans först behöf liga råämnen; således måste han arbeta för att få dessa tullfria, och han skall otvifvelaktigt börja detta arbete med förstärkta krafter så snart han med landtmannaintressets hjelptrupper lyckats eröfra den eftersträfvade positionen. i Vi hafva sökt visa att hjelpen ur landtbrukets närvarande betryck icke är att söka uti ioförselstullar på lifemedel. Ett sådant skydd är vanmäktigt för stunden och förderfligt för framtiden. Icke heller båtar det att klaga på köpmännen och i medeltidsanda utgjuta vredens skålar öfver kornjudar eller eoquini. Det är handelns natur ett köpa varan der hon fås för bästa priset och sälja henne der hon erhåller det högsta, och illa vore det i sanning med oss alla bestäldt om ej handeln lånade oss sina armar att fylla våra behof. Derföre må ingen anklaga våra köpmän att de införa utländsk spanwmål i stället att uppköpa vår fen så länge vi ej kunna sälja den lika billigt som den främmande hos oss afyttras. Önskligt vore att det funnes en spekulation inom landet som under tider såsom de närvarande onekligen borde kunva göra goda affärer; men de ständiga ruckningarna i tnll-lagstift. ningen för spanmål hafva hittills gjort en ordnad inhemsk spanmålshandel omöjlig. När inga plåstripgar med tullsatser vidare äro möjliga från statsmakternas sida, kommer nog spekulationen så småningom. Med den fria spanmålsbandeln har hungersnödens orm blifvit beröfvad sitt gift, och spekulationen på detta område, som numera endast kan utöfva välgerningar, skall alltjemt finna redbarare och skickligare händer. Lika litet tjenar det till att förhetsa si öfver mängden af värdelöst utländskt kram, som våra köpmän sägas indraga i landet och för hvilket de i stället utdraga den redliga landtbefolkningens penningar. Må vi minnas att handeln endast är behofvens lydiga tjenarinna, och så länge vårt folk ej kan stäfja sin barnsliga ätrå efter värdelöst glitter, kan intet tullförbud, ej en gång en allmän omyndighetsförklaring, hindra det att ruinera sig. Endnast folket sjelt kan göra slut på den importhandeln genom att låta bli att köpa varorna. Det verkar bättre än alla tullförbud och lyxförordningar. I ett fall torde den närvarande krisen böra å statemakternas sida påskynda åt landtbruket icke en hjelp, utan en siwpel rättvisa, nemligen i afseende på beskattningen. Ialla andra fall måste det söka räddningen inom sig sjelf och börja med att lära känna sina egna ännu outvecklade krafter. Den nu rådande pristryckvingen på spanmål kommer säkert ej att räcka länge, men med de ofaotliga framsteg åkerbruket gjort öfverallt i grannländerna, kan landtmannen hos oss numera aldrig räkna på höga spanmälspriser, utan måste hädanefter i stället söka sitt beständ i låga produktionskostnader. Tillfälliga förhållanden kunna för en kort tid undantagsvis uppjaga priserna vida utöfver förhållandet till det förhandenvarande behofvet, men ju lättare kommunikationer och jan enklare handelslagstiftning, desto snarare sker återgången. Och till en billig rNnnAdabtinanolanctnad ocovfta ala da hamöärndan. MN ar 4 Mm AA AS -—-— st PR mn AV et PE JD AASE Ac Mm ng