Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 3

MIRUID UTA Ule IU26tL, (CICCI CH ITAUSR PRESS roman ifrån 1400-talet) af Christen Pedersen år 1532. Att Holger Danskes stora rykte som hjelte äfven tidigt hade spridt sig håde öfver hafvet till England och öfver Pyrenterna till Spanien, bevisas deraf att hans namn förekommer i mycket gamla engelska och spanska riddarromaner; hela medeltiden genljuder deraf, föga mindre än af Carl den Stores berömmelse, och det är af en mängd spridda yttranden äfven hos gamla franska annalister uppenbart, att Holger Danske var i Frankrike en folkets man och lefde på allas läppar redan i tider, dit våra minnen om denne bålde kämpe icke på långt när sträcka sig ned. Vi halva redan antydt det, att Holger Danoskes väldiga kämpafigur, oaktadt dess nordiska naron och oaktadt dess gvalifikation som dansk nationalhjelte, icke är af nordiskt ursprung. Det sanna är, att Holger den Danske helt simpelt hörer till den krets af hjeltar, hvilka medeltidens diktkonst med större eller mindre historiskt berättigande förenade omkring Carl den stores kolossala personligbet; ban blifver äfven i de gamla romantissa Ögier-berättelserna (till hvilka vi straxt komma) uttryckligen nämnd såsom en af kejsar Carls höfdingar, B8å äfvenledes i den märkvärdiga Chenson de Roland? elier ?Chanson de Roncevaux, (se Rosenbergs innehållsrika sfbandlivg om Rolandsqvädet?), ehuru han också någon gång — hela denna episka litteratur hvimlar sf motsägelser — förekommer som kämpande emot kejsaren. Hufvudkällorna för Holger Danskes historia, om man så får kalla det, äro: 1:0 la cbevalerie Ogier de Danemarche?, en rimkrönika af Raimbert de Paris (från 1100-talet), 2:o en annan från 1200 talet af Adenaz, en franskskrifvande poet i Brabant, med titel Enfsnees Ogier li Danois?, 3:0 en betydligt förlängd bearbetning af Raimberts krönika, förskrifeande sig irån början af 1300-talet, samt ändtligen 4:0 en omskrifvivg på fransk prosa af sistnämnda: rimkrönike, hvilken är gjord på 1400-talet och är densamma, som kaniken Pedersen sedan utgaf på danska. Vi skola i ailra största korthet avgilva innehållet af dessa nämnda källor. La chevalerie Ogier de Danemarche? börjer med att låta Ogier (Holger) vara afein fader Goufrois (Geffroi, Gotfred) lemnad som gisslan till Carl den store; Ogier följer kejsaren på dennes täg mot saracenerna, utför stora hjeltebedrifter, vinner Carls ynnest och blir af honom slagen till riddare. Genom förräderi faller han i saracenersultonens händer och föres som hans fånge till det af seracenerna besatte Rom. Här får han tilifälle att åter visa sin styrka och sitt mod, då sultanens, Corsubles, dotter Gloriande är uteatt för att bli bortförd af den fruktansvärde Brunamont från Majorca (här hafva vi straxt den nordiska kämpavisans mindre poetiskt klingande namn Burman, likeom äfven prinsessan Gloria eller Gloriant, Holgers fängelse o. 8 v.) Ogier dräper Brunamont, hvilket nederlag har till följd att hela saracenerskaron flyktar, hvarpå Carl, efter att äter hafva insatt påfven i Rom, vänder tillbaka till Frankrike med sin här. Vid kejsarens hof blir nu Ogiers son dräpt med ett schackspelsbräde af Carls son, hvarölver Ogier blifver förbittrad, begilver sig bort och öppusr ett förtvifladt krig mot kejsaren, bjuder honom slutligen ett afgörande slag, aeri han personligen fäktar mot Carl, men efterhand öfvergilves af de sina, samt ödgas sjelf taga till flykten. Genonmånga fventyr hioner han sitt fasta slott, der han sedan förgäfves belägras af Carl; till slut är han här nära att bli af sina egna män förrådd till kejsaren, men ban varnas genom en dröm, slår alla förrädarne ibjäl med en jernstång och beslutar att ensam uthärda belägriogen. Han hugger ut karlar at träd, kläder rustningar på dem och utställer dem på murarne för att narra kejsaren cch hans män; men efter att i runda sju år hafva på detta sätt trotsat öfvermakten, begifver han sig ändtligen en natt ut ur borgen, rider först hemligen rakt till kejssrers läger för att döda dennes son, misslyckas i sitt dåd, blir eftersatt, kommer med nöd undan och styr nu sin färd till ?Danemarche? för ett en gäng återse sitt fädernesland. På vä gen dit blir ban nedrigt tångad af erkebiskop Turpin af Rheims och insatt i fängelse, der han dock sedan blifver honneftare be bandlad, än man från början skulle väntat. Det rykte utsprides nu, att Ogier dött i fångenskapen, och den afrikanske sultacen Brebus, som hittills ekonat Frankrike endast af fruktan för Ogier li Danois, besloter nu att med 400 000 man angripa Carl den store. Förfärlig kamp mellan Carl och Brehus (Braiher, Braibier), hvilken sednare är 17 fot bög, en facn bred och stark i proportion (jemför åter Folkvisanos Burman, hvilken var femton aen lång, alltöfver sadel och häste7); Brehus besegrar den ena sf Carls kämpar efter den andra, och Carl, som fålt en vink om att Ogier dock måhända icke vore död, efterskickar nu hopom som ein yttersia hjelp. Ogier sträcker sig dervid ut i sitt fängelse, så att en del af muren ramlar (åter Folkvisan, eom med ostikert minne blandar hänudelserna tillsamman!), hastar till lägret, vill ånyo i sin företa hetta dräpa Charlot, Carls son, men afhålles deriträn af englar, Bom nedstiga på en solstråle, och försonar sig då ändtligen med Carl. Ogier fäller nu Brehus efter ett envig, hvars make häfderoa ej känns, be mäktiger sig hans ypperliga stridshäst, slår garscenerna sönder och samman, och befriar en skön engelsk prinsessa, som varit ef sultan Brehus enleversd. Ogier öfvervinner omedelbart derefter ännu en annan hem lighetsfull furste, Skungen öfver den hemliga delet4, Frankrike är räddadt genom hans bedrift, kejsar Carl håller ejelf i stigbygeln för honom, då han stiger på och af hästen, han äktar den sköna engelska kooungadottern, får af Carl i vävgåfva Brabant och Hennegau, lefver sedan många år lycklig och ärad och blitver slutligen efter en salig död begrafven i Meaux. Den andra krönikan, sEnfancesX4, omhandlar endast, såsom titeln antyder, början af Ogiers historia. Kungen ef Ungera, som är gift med en moster tll Carl den Store, blifver anlallen af kung Godefroi af Danmark: I ———MMMMMM