Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 3

heliga orterna, bans fängslande i Babylom, han3 befrielse och derefter fortsatia tåg till Indien, hans skeppsbrott på Morganas ö, hans tvåbundraåriga vistelse hos Morgana på hennes förtroilade glott Avalon, ändtligen hans återkomst till Frankrike, der hen just står i begrepp ett äkta den aflidne kungens enkedrottning, då feen Morgana (Moargue) åter uppträder och i en flammande vagn bortförer honom till sitt trollrike. En otrolig hop fentastiska detaljer om förtrollade ringar, förtrollade kransar, en förtrollad eldbrand, en förtrollad häst Papillon 0. 8. Vv. äro inflätade i denna berättelse, hvilken i sjelfva verket endast är en med stor frihet och en anmärkningsvärd inbilltingsförmåga genomförd utbredning af ett gemmalt stoff; Den fjerde krönikan, på prosa, följer i det mesta de förutgående rimmade, men äfven i denna yngste bearbetning har åtskilligt nytt insmugit sig, vi vilja just icke påstå till ökande af romanens historiska intresse. Här är det med Carl den Stores bifall och orlof Holger drager hem till Danmårk för att hjelpa sin fader Gottfred.hvilken mot hedniovgernas öfvermakt förlorat hela sitt land med undantag ef — Maior; Gottfred faller vid ett utfall mot fienden, Holger bivistar hans begrafning. slår deref. ter hednincarna, ordnar Danmarks Sinre och yttre angelägenheter, samt vänder efter fem års förlopp tillbaka till Carl den Store, den han nu formligen hyllar som sin öfverherre. En annan ny episod är Holgers förhätilande till en viss drottning Aigremonde; den engelska konungadotter, med hvilken Holger sedan gifter sig, heter här Clarisse, och får han med henne hela England i morgongåfva; ban begifver si derpå ut till Österlandet, der han först har fiera äfventyr med Tempelberrarne (man märke sig, att denna orden dock är flera århundraden yngre än Carl den Stores tid), derefter otaliga sodra med sultaner och kungar af den mest fabelsktiga beskaffenhet, begifver sig slutligen till Indien, gör skeppsbrott mot en megnetklippa, kommer till feen Morganas slott, der han blir uppassåd och kräsligt bespisadaf hästen Papillon, en förhexad prins; han öfvervinner der en ofantlig orm, får af fåen en ring, som ger honom ungdomen åter samt en krans, hvilken, få enart den vidrör hans hufvud, kommer honom att saligt glö:uma allt hvad han lemnat efter sig i sitt fäderresland; han får med fåen en son, önskar efter 200 års förlopp att återse sitt land, undfår då sf Morgana en eldbrand, hvilken, så länge den är släckt, skall bevara hans lif, vidare hästen Papillon att rida på, präktiga vapen och en trogen följesven, samt biifver i en eky öfverförd ginaste vägen till — Montpellier. I Frankrike finner Holger nu, efter 200 års bortovaro, många nya ställningar och förhållanden, men emeilertid alltid fullt upp med hedningar, saracener och ennat mensklighetens afskum att bekämpa; hen gör också detta som en hel karl, befriar Frankrike från alla dess fiender och vinner enkedrottningene kärlek. Slutet är detssmma, som vi nyss selt i den yngsta rimkrönikan, Holger skall äkta drottningen, men blir i detsamma enleverad af Morgana. Den mystiska eldbranden hade af Holger blifvit iemned i förvar i abbotstiftet S:t Faro i Meaux, der den Kännu förvaras oförtärds, så slutar berättelsen, Shvarför det också är att förmoda, det Holger Danske ännu lefver i himlen bland de lyckeelige4. I den temligen frie danska ötversättningen af denna krönika finnes här på elutet det tillägg, att Holger 4nog en gång kommer igen för att frälsa gina landsmän i Danmerk4, men detta är rentaf en tendens-tillsate, hemmagjord af den förträfflige kaniken Chr. Pedersen, alldeles på egen hand. (Forts.j