Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 3

I ett af de starka hvalfven under Kronborgs fästningsslott vid Öresund sitter en gammal kämpe, med armarna stödda mot ett stenbord och hufvudet tankfuilt lutadt deröfver. Han har redan suttit der så länge, att det silfverhvita skägget vuxit fast vid stenskifvan, men engång då Danmark kommer i sin yttersta fara och en god kämpe ur dyr, ekall han förbittrad resa sig i all sin fordna makt och kraft, resa sig så att bordskifvan i ett nu brister midt i tu, samt draga sitt segervana slagsvärd till det hårdt ansatta landets försvar. Denne kämpe är Holger Danske. Så lyder folktraditionen i Danmark och sålunda hafva skalderna diktat om Holger Danske intill våra dagar, och så hafva konstnärerna målat honom på duken. Vi böra för öfrigt genast, sanningen likmätigt, anmärka, att någon fullt originel typ är detta icke. I Kyffhäuserberget i det schwarrburgska landet sitler på samma sätt den gamle kejsar Barbarossa och låter sitt skägg gro fast i stenen; det är en säven, som med variationer upprepar sig pi många andra ställen och som här och der till och med är ef jemförelsevis mycket ungt datum, (såsom t. ex. vår vestgötatradition om kung Carl XII i Olleberg.) När det icke är en kämpe eller en kung, som sitter i borgen eller berget, lifslefvande genom århundradena, är det någon gång ett vidunder, ett troll, en hexmästare; i en gammal fransk riddarroman förekommer till och med en häst, Renaud de Montaubans berömda stridshiogst Bayard, (förelöparen till den väldiga riddaren sans peur et sans reproche,) som lefver till domedag mnågoastädes i Ardennerskogen, der man hvarje midsommardag hör honom gnägga Smoult clairement. Holger-Denske-sögnen, ehuru tidigt af folkpoesien bearbetad, i Danmark specielt, och ehuru derstädes särekildt lokaliserad. (långt före uppförandet ef Kronborgs befästade slott, der den gamle kämpen sedan blifvit inqvarterad,) har emellertid sin största utbredning ufom Danmark och i sjelfva verket en vidsträckt europeisk medborgarrätt ; detta bar länge verit fullkomligt kandt och erkändt. Äfven här i Sverge har den ef ålder varit hemmastedd. Märkligt nog, synes den ej hafva lemnat några karakteristiska spår efter sig i värt lands sydligaste del, men deremot har den från Danmark boppat öfver Skåne till Småland, der i Hultsjö socken (ett par mil från Wexiö) ett berg, Herreberget?, säges hafva varit Holger Danskes tillhåll; som ursprungligen dansk folkvisa har den emellteriid arbetet sig fram öfver bela landet, särskildt i form af en lustig visa sf den förträffliga hjelten Olger Dansk, huru han i en strid öfvervann den stora hjelteo Burman, hvilken visa i längliga tider varit, med en och annan varia: tion i såväl text som ton, sjungen ifrån Skåne ända upp till Wermland, måhända ännu längre upp i norden. Holger föreställes här som mångårig fånge hos prinsessan Glorias fader; han kallas ur föngahuset att bjelpa till emot kämpen Burman, hvilken botar att drifva konungea ur landet och med vanära boriföra den sköna dottern, och han sträcker då sina ben ifrån sigX, så avt femton alnar mur rawla der vid, stiger till häst, slår Burman och får Glorias hand. (Se Arwidssons Svenska fornsånger, del. 1, sid. 75—85.) De nordiska kämpavisorna om Holger Danske äro för öfrigt endast att betrakta som reminisceuser, rer och mindre förvirrade och dunkla, från de stora riddarromanerna och rimkrönikorna om denna hjelte, hvilke romaner och krönikor åter icke höra norden till, utan utgöra ctt ganska framstående pati af den jranska medeltidsliteraturen. Från franskan öfverflyttades Holger Danske-sagan tidigt på flamska, tyska, italienska ; på danska