Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 3

KONGL TEATER. Efter hr Arnoldsons återställande från sio inträffade heshet, hafva de under någon tid afbrutna repre-entationerna af CHvita frun på slottet Avenel åter börjat och fortfarande varit följda af åskådarnes lifliga intresse och uppmärksamhet. Hvita frun och Kolifen i Bagdad torde ibland Boieldieus operetter vara de, som äfven på sednaste tiden företrädesvis varit ofta synliga på alla operarepertoirer, och som mest lyckats bibehålla den popularitet, de, jemte Ma: Tante Avrore, redan tillvunno sig under kompositörens lifstid. Sjelfva texterna till dessa operetter äro också ganska underhällande och lämpa sig särdeles väl för musikalisk behandling. Hvita frun är dock utan tvifvel af alla Boieldieus operetter den nest omfattande och utmärker ig ej mindre för ett rikt melodiskt behag än för en synnerlig förmåga att i den förträffliga instrumeringen med finhet och elegans, men tillika sanning, måla de dramatiska situationerna, och inläggandet af den genuina skottska romansmelodien i sista akten gifver åt stycket en viss lokalfärg, något uationelt, som det den förutan skulle sakna. Vihafva redan efter första representationen varit i tillfälle omnämna det ganska vårdade sätt, hvarpå operetten öfver hufvud taget blifvit uppsatt, om äfven emot ett och annat ienekildheterna skäliga enmärkningar kunde göras. IIr Arnoldson inlägger, såsom Georges Brown, genska mycken förtjenst i sitt föredrag af sångpartiet, och den rörligbet och liflighet han ådagalägger i sitt dramatiska spel utvisa bemödanden, som förtjena erkännande, men det sätt hvarpå hr Arooldson återgifver de många scener, der Georges Brown med lätt och upprymdt sinne, för att icke säga lättsinne, skämtar öfver sin egen ställning och de händelser, hvari han blir invecklad, kar ofta mera af en beskedlig landtjunkares bonhommie än af den chevalereska tonen hos den från striden nyss återvände unge krigaren. Då hr ÅA. äfven i andra roller såsom Don Henrik Sandovals och till och med Fra Diwolos icke sällan låtit det läta skämtets ton få en anstryk ning af joller, samt å undra sidan gifvit de mera käoslofulla momente med en icke dithörande skärpa och häftighet, hafva vi icke trott böra underlåta ett par anmärkningar deremot, innan det hunnit rotfästa sig till ett skadligt manår hos iså månsa hänseenden tförijenstfulle och g ständigt framåtgående artisten. Mil Gelhairs vackra talaog förnekar sig ingalunda i återgifvandet af Annas parti, om den också icke lämpar sig så väl derför som för Catherinas i tKronjuvelerna, hvari hon nyligen uppträdt med så mycken och förtjen: framgång. Eno erinran torde böra göras emot der moderna konvetsationston, mll G. antager vid Annas möte med Georges iandra akten, hvilken ton är alldeles främmande för denna situation. Hr Wiilman är en ypperlig Gaveston både hvad sång, spel och maskering beträlfar; något mura ifver och oro under auktionsseenen skulle dock kanske icke hafva ekadot. 1 sitt utförande af den gamla trotjenarionan Margarethas bögst karakteristiska spinnvisa, som börjar andra akten, träffar mll Fundin på ett gan ska lyckligt sätt den gammaldags anda, som genomgår censamma. Fru Strandberg som Jenny, hr Dahlgren som den harbjertade farmern, hennes man, samt hr Uddman som den i sin högvigtighet så kostlige fredsdomaren Mac Irton fyllde alla väl sina p!atser.