Aftonbladet – 27 januari 1864, sida 3

fest; i Newyork deltogo flera af de mest ansedda af stadens borgare, som ej nrsprung. ligen varit abolitionister, samt ett betydande antal damer i den vackra emaedcipationsfesten, LITTERATUR. Tyska Protestantismens inre utvecklingsgång sedan midten of förra århundradet, af K. F. ÅA. Kahnis, teol. professor i Leipzig och domherre i högstiftet Meissen. Andra upplagan. Ötversatt af J. Widen, teol. lektor och kyrkoherde. IU. Afven Lessing får flerstädes af Kahnis goda vitsord. n ville ?på ett eftertryckligt sätt göra sin tids teologer uppmärksamma på de svaga punkterna, luckorna och motsägelserna i deras försvar för kristendomenX. Han påstod, att äfven om Reimarus hade rätt, kristendomen dock ej derigenom vore i fara. Ty bokstalven är ieke anden och bibeln ej religionen4. Följaktligen kunna inkast mot bokstafven och mot bibeln ej på samma gång vara inkast mot anden och religionen. Kristendomen var till, förr än evangelisterna och apostlarne skrifvit en enda rad. Har det gifvits en tid, på hvilken kristendomen redan varit så utbredd, och likväl då ännu cj en enda bokstaf funnits tecknad, så måste det vara möjligt, att allt hvad apostlar och evangelister s-rifvit återigen ginge förloradt, utan att den af dem förkunnade religionen dermed förginges. Kristendomen är ej sann, emedan apostlar och evangelister lärt den, utan desse lärde den, emedan den var sann: Ur kristendomens inre sanning måste alla dessa skriftliga öfverlemnivgar förklaras, men dessa samtliga kunna ej förläna kristendomen inre sanning, om den ingen hade. Detta låter djerft, men Lessing är kyrklig. Ty, säger han, bibeln förhåller sig till kyrkan, som grenen af ett stort träd till trädet sjelft. Så löjligt det vore att vid en eldsvåda först vilja rädda grenen, lika löjligt är det att vid ett angrepp på bibeln anse kristendomen i fara. Att kristendomen ej hänger på bibeln, visar sig deraf, att han länge bestod innan någon bibe fanns, och att de fyra första seklernas kyrka ej i bibeln, utan i trosregeln, bade kristendomens norm och källa. Bibelns tillfälligt uppståndna och först sent samlade kanon innehåller mycket, som ej hör tron till. Hvad andra, äfven goda lutherska teologer påstått om hela böcker i bibeln, vågar väl ock jeg påstå om enskilda uppgifgifter i den eller den boken. Atminsto:e måste man vara en rabbin för att utgrubbla blotta möjligheten att sätta Davids kreti och pleti eller Pauli mantel, som han glömde i Troas, och hundra andra dylika uppgifter i något samband med religionen. Den ortodoxa Järan om inspirationen är redan oförenlig härmed, och än mer med det obestridliga förhållandet, att bibeln i sjelfva bufvudpuakterna är sig sjelf mötsägandet, Särskildt påpekar Kahnis, hur Lessing i sin duplik uppvisade olösbara mot ägelser i uppståndelsehistorien, ehuru hen ej nekade sjelfva faktum. oo Afven Kant får det vitsord, att han ej es SDR sin gode välgörare och sin unga herrskarinna, och att han en dag hoppades kunna bereda dem någon tillfredsställelse. Detta bref hade han den grannlagenheten alt innesluta uti brefvet till herr advoksien, såsom han hade gjort vid det tilltälle då han hade låtit värfva sig till soldat. 1 brefvet till gudfadern vidrörde han, bland andra ämnen, för första gängen frågan om sin garderob. Denna var af det tarfligaste slaget och bestod af den svarta drägt, han hade låtit göra i Ibella, och som hvarken till snitt eller material vår just så särdeles att skryta öfver; af trenne skjortor och ett par hvita näsdukar, som han hittills icke hade begagnai vid andra tillfälen än då han aflade sitt årliga besök i palatset vid tiden tör S:t Urbansfestens firande, och hvilka at skäl, som vi känna, hade stennat qvar derstödes. Nu hade ankomsten af de vackra linne skjortorna kommit honom att känna det önskvärda uti ett upphjelpa sin yttre menniska, så att den blefve mera öfverensstämmande med mamsel! Rosas gåfva; med andra ord, de fina skjortorna hade för första gången i vår unge hjeltes bröst utvecklat det för hans ålder så naturliga begäret att se så bra ut som möjligt. Ledd af denna önskan, framlade derför Vincenzo till sin gudfars bepröfvande en mycket måttlig förtecknipg på de kläder han kunde önska att ega, framhållande till förmån för sin begäran, att en bland fördelarne af de nya kläderna blefve den, att han härigenom skulle komma i tillfälle att spara sin svarta drägt och sålunda hålla den i godt stånd till examen. Ej heller var det till förstkommande skräddare som Vincenzo, sedan han erhållit herr advokatens skriftliga tillåtelse, gaf sina order, utan till en som blifvit rekommende rad af hans bordskamrat, skrifvaren, bvars svarta syrtut med sammetskrage i hög grad hade fängslat hans inbillning. Och då det lyckliga ögonblick slutligen inträffade, då han fick taga på sig sin nya och fina drägt, var det icke utan en viss känsla af sjelf