Aftonbladet – 27 januari 1864, sida 3

ville intaga en ståndpunkt (naturalism); som är i strid med den positiva kristendomen, utan arbetade för en till densamma sig anslutande förnuftstro (rationalism). Denna anslutning sökte han åstadkomma genom en allegorisk omtydning af skriftoch kyrkoläran till en moralreligion. Denna anslutning, säger han, hade likväl, närmare betraktad, karakter af nedlåtandeX, Detta sista ord är ej lyckligt öfversatt. Det hänsyftar säkerligen på det hos kyrkofäderna begagnade uttrycket Ssynkatabasist, hvarmed förstås ett nedstigande till det allmänligare, vulgära föreställningssättet, eller hvad man efter Semler kallat accommodations-teorin. Rationalismen, säger K., har funnits långt före 18:de seklet. Den visar sig i alla positiva religioners historia och under de mest skilda gestalter. Alla grekiska filosofer ha varit rationalister. Inom kyrkan har den funnits hos Monarchianer, Gnostiker, Sco tus, Socinus o. 8. v. Själens odödlighet, medger K., var en älsklingsdogm hos det 18:de seklets upplysningsteologi, och stor är den litteratur, som söker bevisa densammaX, Detta bör dock mera än som skett komra denna tid till godo vid jemförelsen med 19:de seklets panteistiska stämning, om denna sednares starkare betoning af immanensen än må anseg berättigad. Den sid. 99 anförda psalmen: nu slumrar hela verliden borde väl ha öfversatts med vår gamla välkända: nu hvilar hela jorden4. Träffande betecknas romantiska skolan: eRomantikernas dragning till medeltiden var blott poetisk dilettantism; och den auktoritet, hvarefter många trångtade, mera ett palliativ mot det tygellösa godtycket i deras egna sträfvanden. Romåntikerna ville visserligen bevara det positiva; men ej af nitälskan för den rätta tron, utan för det hemligbetsfulla och underbara, för det sköna i det kbeligketssken, som omger det positiva; de förfäktade en tro, som de i grunden icke hade. Om Strauss Jesu lefverne och hans afslöjande af hegelisnismens verkliga anlete OT Här framträdde elementer, som hittills ej varit hemma inom Hegelska skolan: en kraftig realism, ett framstående kritiskt förstånd, en afrundad, klar och frisk framställning, samt en grundlig utredninj af det lärda materialet. Med dessa med kom Strauss till det resultatet, att gudamenniskans historiska tillvaro, som Hegel också icke klart framhållit, stode i strid med hans systems principer, alldenstund ida aldrig förmådde uttömma hela sin rikedom i en enda individ, samt att icke Kristus, utan menskligheten vore Guds son. Den Kristus, som evangelierna förkunna, vore historiskt omöjlig, emedan källorna motsäga sig sjelfva och lagarne för historisk verklighet; denne samme vore att förklara såsom en blott myth, upprunnen ur tidens messianska förhoppningar.4 Hvad Hegelianerna häremot invände, träffade så litet bufvudfrågan, att tron på den Hegelska dia: lektikens makt och densammas öfverensstämmelse med kristendomen i icke ringa grad försvagadest. Ty förut hade Hegelska skolan med största säkerhet påstått sin läres öfverensstämmelse med kristendomen, Kahnis anmärker hos Hegel sjelf, liksom hos lärjungarne Marheineke, Daub, Hinrichs m. fl., Sen viss klumpighet och ovighet i tanken, en oförmåga att fatta lifvets företeelser med noggrannhet, skärpa och lef: nadsfriskhet, samt en genomgående våldsamhet i omsättandet ef fakta i begrepp. Hos Baur i Täbingen, Strauss lärare, vitsordas all grundlighet i källornas studium, men hans kombineringskonst ogillas. Omkring 1840 var det slut med fHlegelska sy: stemets hegemoni.s Och efter Schellings sista uppträdande vände sig allmänna in tresset från filosofien och är nu sjunket till nollpunkten.4 K. beklegar Sden stora likgilugheten för filosofien i närvarande tid4, en våra filosofer ha genom öfvermod ock omogen praxis sjelfva framkallat denna re: aktion från de reala vetenskapernas sida. Neanders bristande kyrklighet får han gyrt hetala. Hain stod i motsats till alla riktningar, som sträfvade efter objektivitet i religionen... Man kan omöjligen hålla till godo med de bedröfliga utväxterna af denna riktning. Till pietismen återkommer Kahnis än en gång, och den skildras såsom Sen afmattad kristendom, utan teologisk kraft och kyrkoförnyande framtidt. Men — ju mer missionen kommer till erkännande deraf, att dess uppgift icke är att rädda enskilda själar, utan att bilda kyrkor, desto mer skall den bli kyrkans sak4. Sic! Man vore färdig att i Kahnis mun lägga Augustini be kännelse : XJag skulle icke ha trott evangelium, om icke den katolska kyrkans auktoritet hade bestämt mig derför. Med längtansfulla blickar sneglar K. åt katolska kyrkan: Då Preussen afsatte (katolske) erkebiskopen i Köln, jublade den liberala pöbeln; Rom klagade, men gick i det hela segrande ur striden. När i tyskkatolicismen de revolutionära ämnena urladdade sig i skötet af den romerska kyr. kan, jublade åter den protestantiska pöbeln; men då store skörden kom 1848, stod protestantismen vanmäklig, men katolicismen tiskt EE NE ERE ———— ee TENOR belåtenhet som Vincenzo betraktsde sitt nya jag i en spegel, i det han på förhand njöt af mamsell Rosas öfverraskning öfver för ändringen i hans utseeade. I alla bändel