Aftonbladet – 25 januari 1864, sida 2

10. Men äro tyskarne af naiuren så vådhgt kring sig gripande som det påstås; huru kom: mer det sig då, att de i vester ständigt förlorat terräng; att de i Italien, som varit öfversvämmadt af germaniska stammar, icke kunnat bibehålla, långt mindre utbreda sin nationalitet; att blott vissa af slaver i norr och öster befolkade länder, till följd af den germaniska bildningens relativa ötverlägsenhet, blifvit förtyskade; och hafva icke danskarne sina egna tysksinnade konungars poitik att tacka för tyskarnes innästlande i Slesvig? Har icke svensk nationalitet kunnat ända intill våra dagar bibehålla sig å liffländska kuster och öar, der tyska herrar och tysk administration äro rådande? -Och slutlifon Hvilket land har, enligt historiens vittnesörd, gjort mesta intrån på det andras gebiet: Tyskland på Sverges, eller Sverge på Tysklands? Innebär det — genmäla vi — någonting betryggande för oss, att Italien omsider — ehuru ännu icke fullständigt — lyckats afskudda sig det tyska oket, sedan detta under århundraden hållit detta land tillbaka på utvecklingens bana, gjort det till ett offer för utländska och af dem skyddade och beroende inhemska despoter? Vi vilja visserligen icke betvifla, att äfven den skandinaviska stammen slutligen skulle häfda sitt oberoende emot Tyskland, sedan den af skadan blifvit vis och lärt sig vigten af att vara enig och att betrakta sig såsom ett helt, men vi tro att det vore bättre om man kunde spara in de dyra läropenningarne, och redan nu, med den ganska rika erfarenhet vi besitta, visa den enighet och sammanhållning, som äro nödiga om den skandinaviska stammen skall kunna utveckla ett kraftigare och oberoende nationelt och politiskt lif. Kan det vara författaren obekant. att det nu är en stående trosdogm i hela Tyskland, att det stora fäderneslandet är kalladt att enom inkräktningar mot norr och öster finna ersättning för hvad tyskheten förlorat i söder och vester och att det just är i denna djupt inplantade dogm, som den närvarande fanatismen har sin rot? Det är litet oförsigtigt af förfaltaren att erinra om den lilla spillran af svensk nationalitet i Estland; då dess öden och tillstånd just innebära det mest eklatanta bevis på det förhållande, i hvilket den tyska nationaliteten träder till den skandinaviska, när den förra har makten i händerna. De tyska herrarne i Estland ha funnit den lilla befolkningen af 6000 personer svensk allmoge, som finnes på några öar och inågra kustsocknar, vara någonting så motbjudande och vedervärdigt, genom den sjelfkänsla och den insigt om menniskorätt och menniskovärde som denna befolkning hårdnackadt fasthållit, att den blifvit föremål för dessa berrars antipatier, så att de föresatt sig att i grund kulva, förtrycka och utrota den, hvilket ännu icke lyckats, oaktadt de oupphörligt med ryska exekutionstrupper låta besätta gårdarne, för att kunna pressa af dem så tunga pålagor och så tungt arbete som möjligt, oaktadt de emellanåt genom kossacker läter släpa hela byars betolkning till det inre at Ryssland 0. s. v. Värt intrång i Tysklard har tförnämligaet bestått deri, att Sverge upprepade gån ger ditsändt sina härar, för ett kämpa för Tysklands frihet. Då det lyckats Sverges vapen i det trettioåriga kriget att genomföra trosfrihet och rättstillstånd i Tyskland, erhöll Sverige några tyska landsträckor, icke till nå on egen vinst och fördel, utan för alt det skulle kunna på värmare båll skydda denna frihet och öfvervaka detta rättstillstånd. Och i dessa landsdelar respekterades så fullkomligt den tyska nationaliteten och innebyggarnes rätt, tillgodosågos så väl deras intressen, att den svenska tident i dessa provinser ännu omtalas såsom en i många hänseenden gyllne tid. Ar dets: mma fallet med tyskarnes intrång i andra länder? Hvad fäger oss historien om den tid, då tyskarne hade innästlat si. till större antal i Sverges förnämligare handelsstäder, och till följd deraf gjorde ansjråk på att regera vårt land, liksom de inflyttande tyskarne i åtskilliga af Slesvigs städer nu pretendera att styra Slesvig och göra det til elt tyskt land? Lefver den tiden hos osa i vänlig hågkomst? 11. För öfrigt frågas: Hvilken af de nordiska makterna har, mest att befara af en tysk flottas uppkomst? Ar det icke den makt, hyars flotta spelar mästare i Östersjön och som i en. stark tysk flotta skulle få en rival till sin egen? — Denna makt är beklagligtvis icke Sverge; men skulle vi deremot icke i en tysk flotta kunna under normala förhållanden påräkna en behöflig, nära till hands varande bundsförvandt mot den öfvermäktiga ryska? På Rysslands och Preussens rivalitet emot hvarandra torde ej vara synnerligen mycket aft bygga, så länge de makthafvande på båda ställena kunna ha gemensamma intressen, så länge det fiones någontiug, som det kan vara uträkniog vid att dela, såsom de en gång gj orde med Polen. Den, som något studerat vär historia, har sig nogsamt bekant, hvilket förfåvg och intrång vi i fordna dagar lidit af den tyska flottan, ehuru den då endast var en läbsk; huru den hanseatiska sjömskten då sträfvade att underlägga sig hela Östersjön, huru den till kämpade sig ett öfvermäkugt inflytande öfver hela Norden, huru den pressade och utsög Sverge på alla upptänkliga sätt; tills det slutligen lyckades Sverges och Danmarks gemensamma ansträngningar att krossa denna för deras sjelfbestånd så farliga makt. Man behöfver icke mycket ha tagit kännedom om tyskarnes uttalanden nu för tiden, och om hela den agitation som nu pågår och i bvilken äfven konuncar och furstar spela rollen af agitatorer, för att finna, att man drömmer om återupprättandet af en sjöSOT NEROS TEA TFA FASTARE KDE SIESTA sMES NM