Aftonbladet – 23 januari 1864, sida 3

Demonstration mot dödsstraff i England. Den 12 dennes verkställdes i London en afrättning, som blifvit politiskt märkvärdig genom de omständigheter, hvilka beledsagade den. Utändska tidningar innehålla följande berättelse härom: Fängelset i Hor semonger-lane inneslöt för några dagar sedan två lifdömda, Samuel Wrigth, som i dag (den 12) på morgonen led dödsstraffet, och Townley som blifvit benådad. Begge bade blifvit fällda för mord och begge begätt brotien under enahanda förhållanden. Men tvenne läkere, särskildt anställda för undersökning af brottslingars själsförmögenheter, hade, sedan han fått sin dum, förklarat honom för vansinnig; han insattes följaktligen på därhus, och domen öfver honom upphäfdes. Samuel Wright var simpel ar betare; Towaley deremot hörde genom sin familj till den förmögna bourgeoisien. Då arbetsklassen i London erfor, att Townley ensam anbefalts till benådning, börde man från män af deras samhälleställning den bittra anmärkning, att det cifves en lag för den rike, en för den fattige. D-nna åsigt gaf sig offentligt luft i arbetareklassans organer. Sir George Grey bekämpade denna anklagelse, i det han förklarade, att lagen uttryckligen förbjuder dödsstraffets tillämpande på vansinniga. Arbetarne bestredo icke det förnuftiga och rättvisa i detta påbud. Men de protesterade mot det mer än en gång upprepade faktum, att de fattiga brottsIingarnes väg skall föra till afrättsplatsen, då de förmögpes förer till dårhuset. Missnöjet och jäsningen antogo ett sådant om fång, att myndigheterna befarade, det Londons arbetare i dog skulle rycka offret från bödeln. Också utvecklade polisen på afrätteplatsen en vida större styrka än vanligt. Den dömdes uppstigande på schavotten blef signalen till scener, som England för första ången bevittnat vid verkställandet af ett ödsstraff. Intill denna dag bafva afrättningarne varit ett visserligen allt sällsyntare, men likväl flitigt bivistadt och, man skulle kunna säga, omtyckt frispektakel för alla samhällsklasser. Det blodiga dramat har skäakt ungefär samma nervspänning och rysliga njutsing, eom de gamla romarne erforo vid sina gladiatorsspel. Egare till de hus, som lemna utsigt åt echavotten, hafva brukat till höga pris uthyra sina fönster åt åskådare; värdshusen och krogarne hafva vid sådana tillfällen gjort sina mest lysande affärer. Men denna gång eåg man det ovän.