Aftonbladet – 23 januari 1864, sida 2

kalla en diversion till dess förmån, åtminstone från franska kejsarens sida, hvars själ ej är korrumperad af egoiem och ekonomiska beräkningar till den grad som de engelska postlingubbarnes — lägg härtill, att en sådan deklaration å Sverges sida skall blifva signalen åt alla politiska sträfvanden till frihet hos de undertryckta nationaliteterna i Europa och samtidigt väcka de maktegandes farhågor för revolutionen, så tro vi att Sverge i detta ögonblick står i tidens storm som Brennus och tryggt kan kasta sitt svärd i vägskålen.4 — Jönköpings Tidning yttrar med anledning af Preussens ultimatum till Danmark : Det är under denna betänketid, hvilken vi hoppas danskarna, lika modigt som hitiptills, låta utan eftergift förflyta, vår egen regering mäste bestämma, hvad den för i skölden och om den är sinnad att med fasthet genomföra den sannot nordiska politik, som i sig ionesluter den enda garantien för skandinaviens framtida bestånd, eller om hon skall inskränka sitt tillförne så varmt uitalade deltagande och sina folks sympatier för våra ädla, orättvist angripne stamförvandter till ett i feg overksamhet ultaladt beklagande af ett väld, som Sverge förmenas icke kunna hindra... Vi tro doek, att detta sist nämnda alternativ omöjligt ken inträffa. Vi äro ingalunda älskare af kriget och hysa lika så stor betänklighet, som trots någon, mot fäderneslundets inblandning i ett krig med alla dess fasor och uppoffri ; men framför denna betänklighet sätta fosterlandets ära och sjelfständighet och huru pass bevändt det vore med båda delarna, derest vi af stundens kortsynta omtsnka för egen beqvämhghet, med korslagda armar åsåge huru främmande våldskräktare bemäktigade sig skandinavisk jord eller ostördt mot vår grannstats fria författnivg utölvade ett angrepp, som snart nog skulle utsträckas äfven mot vår egen sjelfbestärcningsrätt, är lätt funnet, Då först skulle ellt det hån och alla de ötecksamma och förnärmande tillvitelser mot Sverge, hvaraf de tyska tidningarne för närvarande öfverflöda, ega någon grund; och vi betvifia, att efter den dag, då Sverge utan motstånd låtit tyskarne öfver skrida Eid rn, ingen af våra landsmän skulle kunna utan blygselns rodnad på sin panna visa sig på hinsidan Öresund. Må man, med anledning ef regeringens hittills iakt tagva hållning i den dansk-tyska frågan, gerna säga, att hon varit försigtig: delta är icke något tadel, snarare tvärt om, Men måtte nan eldrig kunna med skäl säga, att hon varit rädd; ty i och med detsamma hon vore rädd, vore hon icke längre svensk och representerade alltså ieke längre sitt Jand. — En artikelförfattare i Jemtlands läns Tidning yttrar bland annat följande: Man har prisatggrefve Manderström icke så litet för den energi, hvarmed han skall ha fasthållit den en gång fattade tråden. Jag vill ej visst heller förneka, att då man granskar de hittills publicerade diplomatiska akterna i denna fråga, svenska regeringen från skandinavisk syn: punkt inlagt ganska mycken förtjenst, men saknar man icke i detta ögonblick just det, som skulle utgöra konseqvensen af det hela — en man bakom ordet? Fredrik VII dör och dermed upplöser sig Sverges medverkan till en nullitet, till en dimbild! Och detta sker just i det ögonblick, det handlingens ögonblick. då Sverges biträde kunde vara Danmark till någon praktisk nytta! Må man förklara detta huru man vill; må man söka att öfverskyla svenska kabinettets beteende med hvilka granna svepskäl som helst; må man säga, att situationen nu är en helt annan än förr, att stälningen betydligt förändrat sig efter Fredrik VII:s död, att på Danmarks tron nu sitter en regent med tyska sympatier, att Slesvigs inkorporation till följd af den nya grundlagen kan juridiskt klandras såsom i viss mån stridande emot de stipulationer, som tfverenskommos i fredsbeslutet mellan Danmark och Tyskland, och att denna grundlag blifvit antagen och beslutad, utan att svenska regeringen derom blifvit underrättad eller rådfrågad, m. m. Så länge det dock är ett hittills obestridt och obestridligt faktum, att Danmark aldrig gått och aldrig kunnat gå så långt, som det gjord sin strid med Tyskland, om icke Sverge hållit Danmark under armarne och kommit det att förlita sig på ett ofelbart bistånd från vårsida i nödens stund, så lärer det icke heller kunna bestridas, att Sverges kyliga tillbakadragande just nu, då denna Bödens stund inträdt och då man äntligen kommwit från ord till sak, bär vittne om ett system, som, lindrigast sagdt, kan benämnas opålitlitlighetens, att icke säga något ännu värre. Det hjelper icke här åstå, det Fredrik VII:s död helt och hållet förändrat situationen. Är då Danmarks sjelfständighet blott en personlig sak, eller en Jfolksak? Kan ett regentombyte härvid göra 1il eller ifrån? Ar den nya grundlagen en rättmätig sak och cen naturlig utveckling ur de politiska föregåenden, hvilka Sverge hjelpt att tramkalla och upprätthälla. så måste det betyda föga om Fredaik VII, Christian IX eller någon annan dansk regent besvurit samma grundlag? Antingen skulle man icke ha lemnat det moraliska bistånd, som man under en följd af år gjort, eller ock bjuda hedern och äran att. stå vid sitt ord infria sina löften, då dessa löften ). kunna ega någon betydelse och tjena till någon hjelp! Ingen förnuftig svensk man har önska eiler fordrat, att Sverge skulle kasta sig i en strid med Tyskland för Danmarks tyska hertigdömens skull: Men detta gäller blott Holstein och Lauenburg. Slesvig är en dansk provins och nyckeln till Skandinavien. Öfverskrides Eidern, och börja tyskarne att våldgista i Slesvig och Jutland, då torde hvarje hederlig svensk man djupt beklaga, om ingenting åtgöres från Sverges sida. En fläck skulle i sådant fall sättas på vår heder, som ingen tid skulle vara mäktig att tvätta bort. Hvarje dag kan genom ett telegram underrätta oss, att striden är börjad och Eidern öfverskriden. Hvad skall Sverge i sådant fall komma att föra? är en fråga som nu framställes man och man emellan, men hvarpå, mig veterligen, ingen ännu fått ett tillitsfullt och tillfredsställande svar. Hvad Sverge I sådan händelse bör göra, derom kan numera vara blott en mening.t — I en korrespondens från hufvudstaden till Jönköpingsbladet läses: — — — Man berättar allmäat en tilldrazelse, som tros vara fullt sanningsenlig och som onekligen är ganska betecknande. En jandshöfdivg lärer hafva i bref till civilministeru anmält, att rörelsen mot frihandelssystemet är så stark inom hans län, att ban, som tillika är verksam deltagare i länets nushållningssällskaps förhandlingar, icke tror sig kunna eller böra afböja ett beslut om nn petition i protektonistisk syftning, särleles som han sjelt hyste stora betänklighejer i afseende på frihandelssystemets äudaoo Pra Lab Taen2 annan ham LÄAfaAn fs