Aftonbladet – 23 januari 1864, sida 2

ICKE CH SdUan UTINURSPIAN If CM SIGMA kunna sättas i verket af ett mäktigt Tyskland, som redan beherrskade Sundet, i för ening med vår oförsonlige fiende Ryssland, som blott torde afvakta något gynnsamt tillfälle för att kasta sig öfver 088 som en gam öfver sitt rof? Att en framtida fara således äfven för Sverge är för handen, derest Sles vig blefve eröfradt af Tyskland, är alldeles obestridligt. Men om en fira är för handen, bör den väl förekommas, medan tid och j möjlighet dertill förefinnes. i — Frihelsvännen för i går yttrar: Tidsförhållanderna äro sådana, att äfven de ifrigaste fredsvänner, de som hysa nästan en dödsfruktan för ett krigs alla olyckor, erkänna, att det nu är alldeles oundgävgligt för betryggandet af Nordens sjelf. bestånd att, sås fven pligten och äran bjuda, skynda till Danmarks bistånd vid i försvaret af Nordens sydliga gräns. tRegeringen har handlat så försigtigt, så tålmodigt ett vår politik blifvit bragt in på yttersta gränskenien till det prådojup al nesa, hvari ett fegt och oklokt öfvergilvande af Danmarks och Nordens sak skulle störta vårt förut så öärofulla anseende, och ingen svensk, med tanke för Nordens framtid eller känsla för pligten ait fortsätta vår nationella historia, kan nu fordra att den svensk-norska regeripgen skall drifva tålamodet ännu längre vid tyskarnes eröfrings anlopp emot den Skandinaviska Nordens hitti!ls fris och värnade område. Regeringen tvingas af stundens tilldragelser att göre en apell till folket, och dess ombud skola säkert enhälligt och utan tvekan bevilja allt hvad konungen behöfver för försvaret af No dens rätt och angripna ära. Dessa om bud skola veta, att de tolka folkets egna känslor, då de förklara sig villiga att uppoffra allt utom äran för att betrygga Nordens fjelfständighet. — Under öfverskrift Klockan är slagen! yttrar Norrköpings Tidningar i afseende på den politissa situationen följande: 4Vi äro ju en lugn nation, ehuru full af hetsigheter då och då, påstod salig. Ehren svärd... Gud må veta att vi i allmänhet äro temligt fredligt sinnade af oss, vi yverborne göter. Men det finnes ävdå en gräns för tålamodet, som det länder till vanära att ej öfverskrida. Om vi då sjelfva verit med att utstaka denna gräns, om vi sett bur nära. ädd den en lång tid blifvit, men ändå åt nöjt 03838 med att som fordom en af Ragnar Lodbroks söner, när bud kom om huru fa dern ömkligen omkommit i ormgropen, bita oss i läppen, så skulle det dock blifva oss en, evinnerlig nesa, om samtiden och efterverlden skulle elå oss i synen med förebråelse att bafva glömt att, när det gällde, löse in vårt löjte, — ett löfte eom vi yfdes öfver alt få gifva i samråd med Europas mäkti gaste nationer. . Vi hafva undertecknat Londonprotokollet, der konungariket Danmarks bibehållande vid rå och rör — dess integritet — stadfästes och tronföljden inom detsamma bestämmes. — Vi hafva pifvit vårt ord på den eaken och börom ock som ärliga män det lösa, eller afstå från alla anspråk att blifva som ärliga män helsade. Och den stunden är ou kommen, då det gäller att inf.ia vårt löfte. Mer än den territoriala besittningen hörer det till ett Jands Sintegritet, att få obehin dradt stifta de Jagar, efter hvilka det önskar att blifva styrdt. Denmark har i sin Novemberförfattning ej gjort annat än det, hvartill hvarje fritt land, om det vill göra anspråk på att få helsas som fritt och i verkligheten det vara, eger en oförytterlig rätt. Men hvad händer nu? En främmande star inlägger veto mot denna landets sjelfbestämmelserätt och det understödjer detta veto mot landets andliga gintegritett med vapen styrka och hotelser mot dess materiella tin: tegritett. Sverge tillhör emellertid de länder, som besvurit det dunska rikets integritet — men I denna integritet våldföres nu både andligen och iekamligen -— månne då ej den timman slagit, då det vore eit förräderi mot somvetet och äran att lyssna till småaktiga betänkligheter, att lyesna till egennyttans och räddhågans smygande röster, att lyssna till andra röster än samvetets och ärans? Vi hafva sjelfva tillhört dem, som ej tvekatalt illropa vår regering ett festina lente! så änge tvisten endast gäilde besittningen al en jordremsa, men nu har deona tvistefråga räckt sig ut på den allmänva folkrättens sebiet, och här går det ej an att tveka, ty olkrätten är hvarje m-ndre mäktig nations palladiom, till hvars försvar alla dessa minlre mäktige måste sluta sig tillsammen och bekämpa våldet och förtrycket, som sakna sllt moraliskt stöd och endast sätta kött till i gilläde de betänkligas invändningar mot; tt aktivt deltagande ä Sverges sida, så länge I less medundertecknare af Londonprotokollet I; völlo sig fullkomligt stilla och ej ansågol; letsamma för nära trädt. Vi sågo visserli-fs sen med förargelee hur den engelska porsinsgubbepolitiken sökte att i tålamod täflalg ned gamla testamentets tålamodsmönster, le alig Job, men i sjelfva verket hade denlå ågot skäl för att ej förifra sig. Men efter)t len nu timade omkastningen, sedan Preus-, en, utan den ringaste känsla af sina på Lont lopprotokollet grundade förpligtelser, öppet !j ryter mot detta protokoll, — nu vore detj;j tt löftesbrott att längre ställa sig till efter-( ättelse en politik, som förestafvas af an-!( ingen den krassaste egennvytta eller denåÅ